Vad är det som gör att komikern Johan Glans så gott som fyller UKK redan till sin matinéföreställning denna fredag? Efter att ha gjort shower som ”World tour of Skåne” och ”World tour of the world” där Glans genom en slags reseberättelse skickligt tar oss med till städer som Sydney, Amsterdam, Buenos Aires och Dublin. Hans lite småblyga och bortkomna framtoning när han berättar om olika resemissöden får folk att skratta så tårarna rinner. Förmodligen för att han är som svenskar är mest när vi är ute i världen. Det är väldigt lätt att identifiera sig med honom när han hejdlöst driver med så väl sig själv, som svenskar i allmänhet och skåningar i synnerhet.
Det är igenkänningshumorn som är Johan Glans starkaste kort och medelåldern i salongen är tillräckligt hög för att det ska träffa mitt i prick när han raljerar om saker som skolfotografering, tv-programmet ”På Spåret” och Luciafirandet. Det sistnämnda är mest intressant, för där får han säkert fler än mig att tänka ”Varför gör vi det här?” och jag kan tänka mig att en och annan kastar sig över Google när föreställningen är slut. Det är ingen hemlighet att James Bond ligger Glans varmt om hjärtat och naturligtvis har även den brittiske superagenten sin givna plats i showen. Annars känns det allt som oftast väldigt spontant, vilket är en väldigt bra egenskap för en standupkomiker att ha även om det som nu troligen bara är en illusion. ”World tour of the world”är en show fylld av värme och med en aura av ofarlig oskyldighet. Visst förekommer det en del ämnen som kanske inte lämpar sig för barn, men Johan Glans är inte typen av komiker som häcklar sin publik. Stundtals tycks han till och med omedveten om publiken i sina monologer, som när han ger oss en liten fysiklektion och försvinner in i siffror och resonemang. Naturligtvis flirtas det en del med Uppsalaborna med komplimanger som ”Just ja, Uppsala vet saker” när han slänger ut en fråga och det avslutande sångnumret är en ren hyllning till vår stad (I alla fall idag, i morgon är ortsnamnet självklart utbytt). Johan Glans har rutinen och den sorts komiska timing som gör att publiken till slut sitter med munnen halvöppen i spänd förväntan och bara väntar på att få släppa loss ett rejält gapskratt. Ett gott skratt förlänger livet sägs det, i så fall lär de flesta ha blivit åtskilliga år äldre när de lämnar sina platser efter en och en halv timmes konstant skrattfest och beger sig ut i det kompakta svenska vintermörkret.