Det gäller att gilla läget. Oavsett om det handlar om 1700-talet eller i dag, där individualism och profit tagit över vår värdegrund. Därför passar Friedrich Schillers upplysningsdrama Rövare på Unga Dramaten utmärkt som en spegel av ett Sverige i dag.
I en lysande, ja rent enastående bearbetning har Hannes Meidal och Jens Ohlin lyckats förena de bägge tiderna i pjäsens huvudroller, bröderna Karl och Franz. Genom bröderna har man kunnat förena olika spelstilar – båda visserligen tillskruvade – vilket skapar en imponerande dynamik mellan komedi och tragedi, högt och lågt, sanning och lögn och mellan två olika livsvägar. Kontraster som också förstärks av Jenny Linharts och Inger Elvira Perssons kostymer av adligt småskojigt överdåd och strikta skoluniformer.
Schillers Rövarna är i hög grad en filosofisk text som ställer många svårsvarade frågor om ont och gott. Här dessutom uppfriskande politisk med välförtjänta kängor mot kapitalister som fadern von Moor, spelad av Per Mattsson, som låter gamlingarna ligga i sitt eget kiss eller utnyttjar barnarbete för några kronor extra.
Pjäsen för också tankarna till den nyligen uppblossade debatten om pennalismen på de svenska internatskolorna med världsfrånvända överklasslynglar som pjäsens förstfödde arvtagare Karl von Moor. Danilo Bejarano gör här den absolut bästa rollprestation som jag sett, med stekarfrilla och med ett övermod bara en rejäl plånbok kan ge. Tillsammans med sina bundsförvanter trotsar han skolans regler, mest som en naiv protest mot fadern och det han står för. Men protesten och frihetslängtan urartar och eskalerar i mord och terrorism.
Det lämnar fritt spelrum till den ständigt för fördelade och åsidosatta sonen Franz, som smider ränker mot sin broder för att komma över fadersarvet. Hannes Meidal, som är pjäsens andra motor, fullkomligt lyser upp scenen med sin exceptionella scennärvaro, med sin energi och komiska timing. Också pjäsens övriga skådespelare, Emma Mehonic, Christoffer Svensson och Eva Melander, förtjänar att nämnas för sina roller som underdåniga internatelever som lydigt följer sin ledare. Mehonic gör också en välsvarvad trotsig tolkning av Karls tilltänkta brud, upplockad från folket, och envetet väntande på sin käraste som slutligen också kommer tillbaka. Nu som en annan.
För kärlek är trots allt inte blind för det faktum att en människa som begår våldshandlingar också gör våld på sin egen själ. Eller som pjäsen uttrycker det: en människa är sina handlingar.