Gertrud för singlar

Regissören Carolina Frände har en säker blick för vad som händer i vår egen samtid. När hon satte upp Strindbergs Fröken Julie på Upsala stadsteater för en del år sedan, lät hon huvudpersonen bli en representant för den emanciperade kvinnan som hade uppnått sitt mål, största möjliga frihet. Problemet var att Julie sedan inte visste vad hon skulle göra av det som hon hittat. Droger och erotik fick tjäna till att döva ångestenþf>och lindra den plåga som all frihet förde med sig.Lika vilsen är knappast den Gertrud som framträder i Frändes instudering av Hjalmar Söderbergs pjäs från 1906. Snarare vet hon ganska mycket om vad hon vill med sitt liv. Hennes jagstyrka är betydande. Det är den männen konfronteras med i en föreställning som bringar en hel del oreda i vår traditionella uppfattning om könsrollerna. Scenografin, signerad Karin Dahlström, för tankarna till en studio med kontrollrummets fönster uppe vid taket. Under ordnade former rycker regissören i sina trådar. På samma sätt som fjädern är motorn i den mekaniska leksak som Gustaf Kanning leker med i lönndom. I tankens närhet finns också sprattelgubben Röda turken från Martin Bircks ungdom.Man vet en hel del om förebilderna för gestalterna i den här pjäsen. Gertrud brukar likställas med Maria von Platen med vilken Söderberg hade en förbindelse några år i början på förra århundradet. Som blåkopior till männen i pjäsen anges förutom författaren själv Gustaf Hellström, John Landquist och Henning von Melsted. Det finns i grundtexten också en tidsatmos­fär som knyter an till då­tidens patriarkala värderingar, något som gav skådespelet ett för förra sekelskiftet radikalt innehåll.Det är också där någonstans Carolina Frände låter uppsättningen bottna. Men hennes tolkning av pjäsen gör den till ett samtidsdrama. Visserligen gäller fortfarande mottot "Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet". Men här har det i hög grad fått vår egen tids förtecken. Medan det för Söderberg handlade om mannens livsbesvikelse, anlägger regissören nu ett alltigenom jämställt perspektiv på frågan. Samtidigt närmar sig Frände även den gräns där den känslofyllda retoriken kring kärleken når vägs ände. Det har medfört en till övervägande del svalt tempererad iscensättning. De inblandade har till stor del sina känslor under kontroll. Kärleken i det tjugoförsta seklet har förlorat en hel del av sin förföriska lockelse. Som livsvärde har tvåsamheten sina begränsningar. Det kan strategierna för överlevnad inte bortse från. Och det gäller oavsett kön.Kanske skulle man därför kunna säga att det är en Gertrud för singlar, som Carolina Frände åstadkommit med sin föreställning. Ett mått på hur långt jämställdheten nått, kunde vara de krav på sin tillkommande som tonsättaren Erland Jansson gör sig till talesman för i mitten av tredje akten. Hans uppräkning av hur kvinnan måste vara funtad för att vara värd hans kärlek handlar bland annat om att hon skall vara ung, oskyldig och ren. Den kväll jag ser pjäsen, några dagar efter premiären, väcker detta den huvudsakligen kvinnliga publikens oreserverade och högljudda munterhet. Över huvud taget har Carolina Frände avstått från de möjligheter som finns att bädda in allt gammalt och tidsbundet i pjästexten i någon form av ironi. Desto tydligare framgår i stället all den dubbelmoral som fordomdags och kanske också i våra dagar gärna smyger sig in varhelst höga ideal gör sig påminda. Men det är knappast för att moralisera som regissören går till väga på det sättet. Snarare är det nog frågan om en allmänmänsklig iakttagelse, hur lätt de flesta vackra ord kommer till korta i en allt annat än enkel verklighet.Det får också sägas gälla åtskilligt av det övriga innehållet i föreställningen med dess nedskruvade anspråk på hur långt mänskliga drömmar låter sig förverkligas. Tyngdpunkten ligger i ställer på självbilder och jagstyrka, upplevelsen av en livsmening och försöken att sammanjämka de inre behoven med omgivningens anspråk och krav. Så är det inte så lite självförverkligandets villkor, som Hjalmar Söderberg gav sig i kast med redan för 100 år sedan! Den som är enklast skuren efter en sådan mall är musikern Jansson av vilken Erik Johansson gör ett konstnärsporträtt efter gängse romantiserat snitt. Där finns samtidigt en narcissism med en mycket nutida förankring. I Johanssons tolkning är musikern Jansson den evige tonåringen som aldrig vill bli vuxen. Ingenting för Gertrud att satsa på alltså, med sina betydligt högre krav på livet.Men även Marika Lindströms professorska Kanning hör hemma inom denna sfär, trots att hon enligt pjäsens förutsättningar skall vara betydligt äldre. Det är dock en roll ur vilken Lindström utvinner en hel del komiska poänger. Därför har man kanske lite svårt att förstå den modersbundenhet vid vilken Carolina Frände lagt stor vikt, när Gustaf Hammarsten gör rollen som det blivande statsrådet Gustaf Kanning. Därutöver företer denne en självupptagenhet av det anslående slaget. Skilsmässan från Gertrud går honom heller inte djupare till sinnet än att han återfår sitt självgoda gnägg, när utnämningen är ett faktum.Christer Fant och Maria Salah delar på tyngdpunkten i uppsättningen. Hos bägge finns en sårighet, som främst har med livets ofullkomlighet att göra. Som diktaren Gabriel Lidman res­pektive Gertrud styrs de lika mycket av en bottenlös upplevelse av desillusion som av vad som närmast framstår som en existentiell livsleda. Och båda uppvisar de ett slags halmstråliv, där egentligen omöjliga drömmar växlar med tillit i det korta perspektivet. Maria Salahs Gertrud är den starkare och det är också hennes oberoende och självständighet som får sista ordet i den här uppsättningen. Självbilden hos Fants Gabriel Lidman har fått sin färg av en hel del bitterhet. Möjligen går den känslan igen också hos Hammarstens Gustaf Kanning, när denne i slutet helt resolut kastar vigselringen i askkoppen. Livet lovar mer än det kan hålla. I varje fall har orden en begränsad täckning. Så kan man kanske sammanfatta budskapet i denna Carolina Frändes välspelade och tänkvärda iscensättning av Hjalmar Söderbergs mångbottnade kärleksdrama.