Genrekrockar i suggestiv föreställning

Moderna Dansteatern på Skeppsholmen håller just nu på att renoveras och därför ges gästspel i dess regi på andra ställen i Stockholm. Södra teatern vid Mosebacke torg och dess lätt bedagade inredning av guld och rött ger en helt rätt inramning till just den här föreställningen.
Ramhandlingen rör ett varietésällskap vid förförra sekelskiftet. Operabalettdansarna Göran Svalberg och Hans Nilsson är klädda i jacketter och höga hattar, mimaren Ika Nord är försedd med silkiga plyschbyxor och dansaren Cecilia Roos visar upp sig som freak, med skenor på benen och stödkrage.

Toner från glasharmonika och tal i en mässingstratt förstärker 1880-talskänslan. Deltaheads tunga bluesrockmusik kontrasterar. Från scenen leks också med skuggspelsteater, förmodligen medvetet taffligt, och diverse magi.
Det mesta inleds med seriöst anslag, men spårar liksom ur. De manliga dansarna börjar ett gemensamt, vackert dansnummer men förlorar sig i en diskussion om hur det ska avslutas. Cecilia Roos låter sig inte borttrollas ur en låda utan får ett epileptiskt anfall. Mimaren Ika Nord bryter på franska när hon berättar ändlösa historier. Hennes underbart plastiska gestik gör att vi tappar tråden.

Det är roligt och förvirrat, töntigt och virtuost, vackert och faktiskt väldigt underhållande, som att se en rörlig, surrealistisk målning.
Reich och Szyber har gjort gränsöverskridande performanceföreställningar i mer än 25 år. Precis som i den första delen av deras planerade trilogi, Haunted Dancehall, tar de avstamp i schablonbilder, men låter associationerna fara i väg. Ibland ekar det lite tomt när ensemblen larmar och gör sig till, men ofta får de sceniska påhitten fäste i allvar eller i humor så att det bär. Frågan är vart.

Genrekrockar i suggestiv föreställning

Dunkelromantiska stämningar, balett och larmande bluesrock är det i Music for a darkened theatre. Susanne Sigroth-Lambe har fascinerats av genrekrockar i en suggestiv performanceföreställning.