En helaftonsbalett signerad Mats Ek, ja det har inte hänt sedan 1996, då han koreograferade Törnrosa. Förväntningarna var höga och enligt de entusiastiska publikreaktionerna vid urpremiären av Julia och Romeo på Operan i fredags kväll infriades förhoppningarna med råge.
Det är en högst egen tolkning Mats Ek presenterar av en av världens mest kända kärlekshistorier. Musiken är nygammal. Flera verk av Tjaijkovskij har klippts ihop alldels briljant. Många välbekanta teman och stycken är med, men i nya sammanhang.
Lika lysande är koreografin. Det är genialt att låta Niklas Ek gneta på segåldrigt och envist i rollen som fursten till de inledande takterna på den välkända pianokonserten, oväntat fräckt att Ana Laguna i rollen som amman härjar som en matador med tre unga män till tonerna av spanskinfluerade Cappriccio Italien. Kulturkrockar blir till samklang, idéer ”utanför lådan” blir klockrena. Nytänket eggar och stimulerar, väcker nytt liv i stelnade konventioner. Sällan har väl klassisk balett känts så rätt i tiden som här.
Koreografin är omisskännligt Mats Eks, med det liggande vanmäktiga cyklandet och förtvivlade stela handflator som skär i luften som återkommande signaturer. Men det finns också maktfullkomligt precisa steg som får möta mjuka och sensuella dansuttryck. Ibland är till och med ansiktena i rörelsefokus, gärna med komiska uttryck.
Första aktens slutscen med Julias och Romeos möte vid hennes balkong är ljuvlig. Famlande, sökande och vimmelkantiga av förälskelse finner de varandra genom rörelserna, kompletterar och harmonierar i en sinnlig tvåfaldighet. Mariko Kida dansar fram Julias knoppande kvinnlighet och revolt, medan Anthony Lomuljo får fram sin Romeos begynnande manlighet.
Scenografin är i renässansdunkel med dova färger i vackra kostymeringar. Sidstycken med korrugerad plåt signalerar förort och blir en funktionell fond till motsättningarna mellan grupperna i detta Verona. Att låta Mercutio, fantastiskt dansad av Jerome Marchand, få leka i svart tyll i ungdomsfyllan, ger en uppdaterad och hatbrottsliknande klang åt det följande dråpet.
Alla ligger där till slut med fötterna i vädret, älskande, krigande och dansande. Vi må ha olika levnadsöden, men likheten inför döden är total. I Mats Eks dansvärld får döden foten.