Gemensamt skratt åt livets elände

På den stora, svarta scenen finns ett kafébord med två mineralvattenflaskor och en svart frottéhandduk på och en stol där bredvid. Det är allt. Men scenen fylls ändå av prepubertala våndor och tillkortakommanden, längtan efter Disneyworld, kylan efter en pappa som gått och avfarter mot glädjen som aldrig tycks dyka upp. Samt mycket tokerier och skämtande förstås. Vi får möta Jonas Gardell som hobbiten Frodo, skämtande med hbt-begreppet (det låter som något man får av fästingar). Vi får också se honom som den levande brylépuddingen och han levererar en lika slagfärdig som filosofisk analys av den slitna historien om två tomater på en väg.

Givetvis får vi höra vad han tycker om den akademiskt färgade publiken i Uppsala och några sätter han mycket bokstavligt på plats, då det är några tomma platser mitt i raden långt fram. En i publiken utser han till transa som verkar sugen på att komma hem och undersöka mer obskyra delar av nätet och en annan, yngre person blir upplärd i ålderdomliga ord som dåndimpen. För någon i publiken blir inlevelsen alltför stor och denne svarar högt på alla artistens retoriska frågor. Men som den professionella underhållare Jonas Gardell är hanterar han också den situationen med psykologisk fingertoppskänslighet.

Jonas Gardell är komiker, men talar också i litterära bilder. De förmedlade råflabben visar sig bara vara en väg till att nå djupare inåt, mot reflexioner om livsfrågor och denna gång med målet att få oss att ta lite mer omsorg om varandra.
Under ett par scener mot slutet är de känslomässiga bråddjupen nästan utan botten. Då är det knappnålsfallstyst i den stora salongen.
Fast ibland är en korv bara en korv. Publikens associationer slirar stundom i väg bortom publikdomptörens kontroll. Men det är lätt hänt tillsammans med en person som är resande i fördomsbekämpning, en kvalificerad taklyftare och fönsteröppnare.

Få kan väl sägas ha gjort mer för den svenska synen på homosexualitet än "riksbögen" Jonas Gardell. Så hela den inledande föreläsningen om vad bokstavskombinationen hbt, med tillägget qlia, står för, känns som lite överkurs för inbitna Gardellfans. Men roligt är det likafullt, även om många av oss känner igen poser och grepp. De funkar ju. Igen.
Så mycket mer hjärtskärande är bilden av den lilla tolvåriga pojken med talfel, alltid sist vald i laguppdelningen i fotboll. Än mer när han får sitt hjärta krossat på sitt livs enda hippa, den han inbjudit till själv.

Med åren har Jonas Gardell mjuknat och han driver oftare med sig själv än med andra. Här är en gycklare som skämtar liksom med gråten i halsen, men som ändå förmår få oss att skratta tillsammans åt eländet, livet och allsköns snöpligheter. Då och då glimtar det till av försoning och till och med ett slags revansch. Det är mer än vad man kan säga om de flesta andra ståuppare.

Gemensamt skratt åt livets elände

Han gör entré som en trippande primadonna och sorti som en predikare. Susanne Sigroth-Lambe hade en både roande och eftertänksam stund i Jonas Gardells sällskap.