Gåtan Strindberg

Shanti Roneys August Strindberg gör en närmast förströdd entré på Klarascenen. Han fingrar på ett par tåspetsskor som hänger på en dansträningsstång, laddade med kvinnlig bräcklighet. Går vidare med små steg och slår sig ned vid en huggkubbe, där kanske nyss en grönsiska mist huvudet. För fågelburen på bordet i mitten av scenen är tom och en teateraffisch på väggen berättar om Fröken Julie.
På själva hundraårsdagen för August Strindbergs död har Stockholms stadsteater valt att ha premiär för en pjäs om författaren. P O Enquist debuterade som dramatiker med Tribadernas natt 1975. Den kritiserades då för att snaska i Strindbergs privatliv, men har gjort succé efterhand och spelats i ett tjugotal länder.

Från uruppsättningen minns jag Ernst Hugo Järegårds spottande frustrationer som den snoppmätande titanen och Lena Nymans stadiga och livstrött formulerade cynismer som Marie David. Men en mansålder har passerat och pjäsen har filtrerats genom tider och erfarenheter. Den här uppsättningen är mer lågmäld och har faktiskt mer humor.
Rollfigurerna har blivit klarare utmejslade. Marie Richardssons Siri von Essen är tydligare, mer genomlyst. Lina Englunds Marie David är både sårbar och kylig och Shanti Roneys Strindberg så mycket vekare. Han tar verkligen fram en mjukare sida hos titanen. Höll nästan på att skriva kvinnlig. För detta är också en gestaltning av könens uttryck och låsningar i konventioner och förväntningar.
Handlingen utspelas i en repetitionslokal bakom scenen på den försöksteater i Köpenhamn som August Strindberg startat tillsammans med hustrun, Siri von Essen. Men paret ligger i skilsmässa. Och han är omättligt svartsjuk på hustruns väninna, Marie David. Han kallar henne tribad, vilket betyder lesbisk kvinna.

Triad är en grupp av tre samhöriga enheter som uppträder samtidigt. Ordet används inom medicin, då man talar om symtom. Men det är faktiskt också överförbart på tematiken i P O Enquists pjäs. Dessa tre personer påminner om varandra men är ändå olika. De finner ständigt nya nålar av bitterhet och nya beröringspunkter hos varandra.
Kvinnorna repeterar enaktaren Den starkare, en pjäs som anses anspela på Siri von Essen och Mari Davids relation. Skådespelaren Viggo Schiwe, spelad av Richard Forsgren, är också med på repetitionen. Men han verkar mest finnas där för att det ska vara en man till på scenen, en blekare och mer oljig upplaga av manskönet. Ständigt hånad och förringad av Strindberg.
Under repetitionen står det allt mer klart för de båda kvinnorna att pjästexten faktiskt handlar om dem. Fast skildrat genom August Strindbergs konstnärliga fantasi. För i pjäsen utvecklas handlingen som han vill ha den.
Liv och dikt flyter ihop i pjäsen och på Klarascenen. Föreställningen blottlägger funderingar om detta, men fullföljer inte riktigt tankegångarna. Strindberg kvarstår som en olöst gåta, någon vars eld ändå fortsätter att brinna trots att diktaren är död.