Scenpersonligheten Eva Dahlgren har alltid varit en dubbelnatur. Som sångerska har hon ofta känts inåtvänd och svåråtkomlig med sina slutna ögon och sitt försiktiga kroppsspråk.
Hennes mellansnack däremot, har alltid präglats av en halsbrytande humor, syrlig ironi och god publikkontakt.
I föreställningen Ingen är som jag tar hon steget fullt ut och renodlar den sistnämnda sidan av sig själv, i en monologföreställning som känns mycket personlig utan att någonsin bli privat. Vi får verkligen höra Eva Dahlgrens hela bakgrundshistoria, varifrån hon kommer. Samtidigt förblir hon något av en gåta.
I fonden projiceras jättelika tv-bilder med ett mycket Dahlgrenskt innehåll: knotiga träd, dimmiga slättlandskap och svartvita porträtt på människor med ”särpräglade” utseenden, allt i enlighet med hennes framtoning som en säregen artist.
Eva Dahlgrens livshistoria börjar i Västerbotten och med den landskapsspecifika anatomi som hon påstår sig vara en representant för. Hon är lång och blek som en ståtlig björk, till skillnad från exempelvis Kalixborna som hon hävdar är korta och satta.
Redan där står det klart att hennes föreställning rymmer en hel del absurda tankesprång som man bör ta med ett par skopor salt. Det roligaste med Eva Dahlgren är just detta, att man aldrig vet var man har henne.
Efter en innerlig och känsligt framförd sång med ackompanjemang från en sorglig, ynklig liten synt, kan hon plötsligt häva ur sig att hennes mamma har agerat i en porrfilm, infoga en konstpaus och sedan ta tillbaka allting, till publikens hörbara lättnad.
Eva Dahlgren är kvinnan som gör vad som faller henne in, och det mesta hon gör faller också väl ut. Eftersom hon aldrig har gjort sig känd som någon danstalang så väljer hon förstås att dansa, iförd balettkjol dessutom.
Det ser mer än lovligt fånigt ut, men det är också ett tilltag som inger respekt, framför allt för en artist som Eva Dahlgren. Hon tillhör ju annars dem som alltid riskerar att få epitet som ”pretentiös” eller ”svår” stämplade i pannan.
Om man gillade Eva Dahlgren innan showen så älskar man henne förmodligen efteråt, inte därför att föreställningen var rakt igenom perfekt. Den hade sina longörer och Dahlgren förlitade sig lite för mycket på förinspelat material.
Man älskar henne för att hon är den hon är och att hon vågar vara det, även i en självutlämnande monologföreställning.