Jaha, det är så här det kan vara?
Nej, jag tror inte riktigt att jag förstått det tidigare, trots att jag sett en hel del.
Mitt intryck tidigare har vari att spex är ett slags underhållning som, på gott och ont, riktar sig lika mycket till utövarna själva som till publiken. Flams, omstarter i det oändliga. Alla bjuder till och så blir det kanske en kul, trevlig kväll.
En lagseger.
Så är det inte alls med V-Dala nations uppsättning av den gamle UNT-medarbetaren Gunnar Ljusterdals ”Gustaf den Adolf”, i regi av Birgit Carlstén. Det här är ingen lagseger som involverar publiken. Inga omstarter. Inget flams. Ljusterdal är en verklig karamellodiktekvilibrist, och vi lyssnar noggrant på varje ord.
"Gustaf den Adolf" har satts upp flera gånger, först på 60-talet, och många i den äldre delen av publiken sitter och väntar på guldkornen. Ibland är det någon som viskar en replik i förväg.
När den strålande Pelle Forsmarks passionerade kung till sin nya flirt Regina utbrister: ”Du är min enda ystra kyska tröst / i den elända dystra tyska höst”, släpper flera samtidigt ifrån sig ett stön, ungefär som pianisten Keith Jarret efter en vacker melodislinga.
Att spexet har femtio år att släpa på märks inte alls. Det är lättare, rappare, piggare och mer samtida än det mesta jag sett i genren. Sången är dessutom verkligt bra, skådespeleriet perfekt överartikulerat och tryggt.
Gillar man sådant här bör man se det. Fast missar man det får man säkert fler chanser. Kanske när V-Dala nation firar 400 år? "Gustaf den Adolf" lär inte ha gått ur tiden.
Tim.andersson@unt.se