I begynnelsen var den dysfunktionella familjen. Om Kain låtit bli att dräpa sin bror Abel, vem vet hur då vår västerländska civilisation hade sett ut. Även de grekiska dramatikerna var i förkristen tid inne på samma spår, den urspårade familjen som roten till mycket förtvivlan och förvirring. Men också som en källa att ösa filosofisk visdom ur via teaterscenen.
Orestien, som hade urpremiär 458 f kr, är en trilogi som består av pjäserna Agamemnon, Gravoffret och Hämndgudinnorna (Eumeniderna). Men här är texten nedstruken och bearbetad till en vanlig helaftonsföreställning. Det är faktiskt skönt att slippa de mest målande skrivningarna och kommentarerna i replikerna på det ålderdomliga versmåttet hexameter. Här är det pang på essensen av den blodiga hämndhistorien, låt vara med bevarad versrytm.
Skådespelarna samt diskussionspartnern och kommentatorn kören tar sig an textmassorna som att de uppfinner dem på nytt, m an hör varje ord. Hexametern känns inte svårbegriplig, snarare ger den ett särskilt sug åt orden, väcker fascination.
Scenografi och kostymer förflyttar oss till borgerlig dekadens mellan de båda världskrigen på 1930-talet. Isblåa draperier omger scenen när Kung Agamemnon, spelad av Lennart Jähkel, kommer hem, sluten och trött efter tio års krig. Med sig har han sierskan Kassandra, gestaltad av Maria Salomaa.
Ann Petrén spelar hustrun Klytaimestra med en inre glöd som fått näring under tio år av bitterhet och hat. Agamemnon offrade deras gemensamma dotter för att få vind i seglen på väg till fronten. Så hon dödar både maken och hans älskarinna/krigsbyte.
Men hon har själv varit otrogen med Aigisthos. Sonen Orestes, gestaltad av Andreas Kundler, hämnas fadern med att döda sin mor, uppeggad till hat av både den överlevande och lite åsidosatta systern Elektra och självaste guden Apollon.
Zombiesminkade hämndgudinnor som alla har lika klänningar som Klytaimestra reser sig ur sprakande plastfolie och fungerar som åklagare i en sorts moralfilosofisk rättegång där gudinnan Athena är rättrådig domare. Andreas Kundlers Orestes ångest är monumental och hallucinatorisk, men denna sista del slår ibland över i rent spex.
Visst finns här sentida psykologisk realism, men inte alltid. När scenernas blodighet och hat överväldigar sätter sig någon av rollfigurerna vid en flygel på scenen och sjunger tyska romanser. Den prydliga sången, kryddad med kvävd lidelse blir en mask av bisarr anständighet. Några vältajmade repliker blir komiska och fungerar också distanserande. Ibland måste publiken tillåtas ta ett kliv bakåt för att få perspektiv. Men det är inte klockrent. Kulturkrocken skymmer mer än den ger klarhet.
Ändå fylls tankarna efteråt av vålds- och hämndspiraler som fört många kulturers historia framåt och den lilla värld som familjen kan sägas vara och som speglar den stora. Stockholms Stadsteaters uppsättning av Orestien stimulerar att fundera vidare.