Galenskaparna inte likna galna

Historien tar sin början på ett nyligen nedlagt sjukhus. Här samlas ett antal tragikomiska figurer som alla har blivit arbetslösa. Claes Eriksson spelar den försynte fabriksarbetaren Filip Olsson som har behållit stämpelklockan som en sista souvenir och Per Fritzell gör Acke Mossberg, sjukhusets före detta vaktmästare som drömmer om att fly anonymiteten och bli en Robinson.Med smart dialog och träffsäkra personporträtt skildrar Galenskaparna ett folkhem i upplösning, samtidigt som de levererar riktigt dåliga ordvitsar som "Jag ska flytta till Norge. Var är mina Lofotsinlägg?".Första akten är ovanligt stillsam för att vara signerad Galenskaparna. Till och med yrvädret Knut Agnred tycks lägga band på sig och ägnar sig mindre åt sprattlande och mer åt traditionellt skådespeleri.StämningshöjareDet är först när Benny Kranz, en sliskig kapitalist med stomatolleende och ett kroppsspråk som Ricky Martin, äntrar scenen som den glittriga showen börjar på allvar. Han vill nämligen förvandla sjukhuset till ett kasino. Den ösiga rocklåten Det nya nu som avslutar den första akten, är en fantastisk stämningshöjare som bygger upp förväntningarna före pausen. Tyvärr är inte resten av showen lika skickligt disponerad.Finalnumret föregås till exempel av en ovanligt seg och förvirrad dialog där de inblandade frågar sig om allt bara är en dröm, och vems dröm det i så fall kan vara. Att placera en sådan effektiv temposänkare alldeles före det korta men magnifikacrescendot är snudd på tjänstefel.Claes Eriksson imponerarDetta till trots kan man inte annat än imponeras av manusförfattaren och låtskrivaren Claes Erikssons talanger. Ingen annan svensk revymakare förmår att gång på gång skriva nya hits och samtidigt lägga ned så mycket arbete på texterna. Kasinofeber befäster bara hans position ytterligare.Det hade varit enkelt för Galenskaparna att fira sina tjugo år på scenen genom att turnera runt med en kavalkad av höjdpunkter från karriären. I stället jubilerar man med en helt ny show, som tydligt visar att humorgänget utvecklas.Det bådar gott inför de kommande tjugo åren.