Fysisk men förutsägbar teater
Bröderna Lincoln och Booth spelar sig på Stockholms stadsteaters Lilla scen fram till det ofrånkomliga slutet. Och det är just skådespelarna som är behållningen med den annars förvånansvärt enkla pjäsen, skriver Astrid Claesson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Topdog/Underdog möter vi ett Amerika i förfall. Där bor två bröder i en sunkig lägenhet utan rinnande vatten och med avstängd telefon. Scenografin har fått understryka Amerikas nedgång, projicerad bakom lägenheten finns natthimlen: stjärnbanerets stjärnor som en efter en verkar ge sig iväg nedåt. Under tiden samlas soporna vid vasken.
Storebror Lincoln (Peter Gardiner) bor inneboende hos lillebror Booth (Karl Dyall). Storebror har gått från kortspelsbedrägerier i gathörnen till att posera som president Lincoln i spelhallen. Ett jobb som han kallar "sittjobb med förmåner". Varje dag mördas han om och om igen av vanliga medborgare som för en stund går in i rollen som mördaren Booth (ja, samma namn som lillebror). Lillebror Booth däremot tänker inte bli hederlig medborgare och nöja sig med småpengar. Han vill bli bättre än vad brodern en gång var på kortspelsbedrägerier och tjäna de stora pengarna.
Slår in öppna dörrar
Suzan-Lori Parks fick Pulitzerpriset 2002 för den här pjäsen. Därför är det förvånande att jag ändå tycker att texten är så förutsägbar och enkel. I den finns motsättningarna mellan svarta och vita, syskonproblematik, den alkoholiserade fadern, föräldrar som sviker, problem för unga svarta — allt ska tas upp i Parks text och det resulterar i en uppvisning i schabloner och poänglös samhällskritik. Parks slår in öppna dörrar, publiken vet vad som kommer att hända några minuter in i första akten. Då är det skönt att uppsättningen på Stockholms stadsteater lägger fokus på relationen mellan bröderna och med det undviker de värsta klicheerna. Dessa ligger inte i föreställningen utan i texten, i det att det inte verkar få finnas andra förutsättningar för unga svarta på teatern, i litteraturen eller i filmer, än de dåliga.
Konstant krigföring
Det är skådespelarna Karl Dyall och Peter Gardiner som skapar en konflikt som är fysisk, nära och ytterst påtaglig. Det är konstant krigföring dem emellan och i den konflikten blir texten intressant. Deras spel — lillebror Booths förtvivlade önskan att överträffa storebror Lincoln, att någon enda gång få vinna — är trots den vrede med vilken det framställs, mycket ömt. Karl Dyall är oändligt fysisk, explosionsartad i varje rörelse och Peter Gardiner är sävlig, ofta mimisk. Ändå finns explosionerna även hos honom, och åter är Booth i underläge. Och hos både Lincoln och Booth ligger sorgen latent, de bär på en oändlig övergivenhet trots att de har en märklig solidaritet tillsammans. Men i deras ständiga konflikt kommer den i kläm. Skådespelarna lyckas teckna porträtten med dynamik, kroppslighet och närvaro. Och det är en fysisk och ofta nästan framdansad föreställning där den för uppsättningen komponerade musiken ytterligare understryker var vi befinner oss. Det fattiga Amerika där en en blues, sjungen av storebror Lincoln, återknyter till det svarta arvet medan lillebror Booths musiksmak talar om nuet.
Fullt njutbart
Jag hoppades på ett annat slut än det självklara, jag hoppades att få bli överraskad. Men det blev jag inte och jag kommer inte ifrån det faktum att det kan bli ganska tråkigt när allting är självklart. Men från den enkla texten, de enkla förutsättningarna gör Gardiner och Dyall ändå så att jag inte slappnar av i salongen. Jag är hela tiden med dem i lägenheten — och det gör det ändå till fullt njutbar teater.