Fyrverkeri av associationer
Det krävs mod för att iscensätta Peer Gynt efter Peter Steins legendariska tolkning 1971. Peter Zadek gör det dock med den äran. I uppsättningen på Berliner Ensemble visar han än en gång att han är den tyska teaterns store illusionist, skriver Roland Lysell.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Berliner Ensemble: Peer Gynt av Henrik Ibsen. Bearbetning: Peter Stein och Botho Strauss. Regi: Peter Zadek & Rosee Riggs, scenbild och kostym: Karl Kneidl, komposition: Georg Klein, koreografi: Reinhild Hoffmann.
I rollerna: Angela Winkler, Uwe Bohm, Annett Renneberg, Gerd David, Ronald Zehrfeld, Steffen Roll, Oliver Urbanski, Anouschka Renzi m fl
Det krävs en god pensionsförsäkring i form av omnämnanden i teaterhistorieböcker för att våga iscensätta Ibsens Peer Gynt. Regissören kan lätt drunkna med kocken i femte akt, när han måste hävda sig mot Peter Steins legendariska tolkning på Schaubühne am Halleschen Ufer 1971, även tillgänglig på video. Steins ideologikritiska och dekonstruktiva iscensättning präglade en hel generations teatersyn.
Bogerligt distinktionsförsök
Förväntningarna var högt ställda inför Peter Zadeks premiär på Berliner Ensemble i maj. Zadeks engelskinspirerade nutidsinriktade regiteater beskrevs nämligen på 1970-talet som en motkraft till Steins.
Stein distanserade sig från pjäsen som kallades "ett skådespel från 1800-talet". Dess inslag av melodram och skröna i kombination med dess sökande efter autentiska värden fick den att framstå som tidstypisk. Klichéartade hembygdsmiljöer gestaltades och förbrukade ideologier tolkades av skådespelarna med generös vällust. Skillnaden mellan att vara sig själv och att vara sig själv nog blev ett borgerligt distinktionsförsök, lika falskt som den Peer som skalar löken. När Peer efter två långa kvällars äventyr dör hos Solveig, formades scenen med Bruno Ganz och Jutta Lampe till ett citat från Michelangelos Pietà i Peterskyrkan.
En kreativ lögnare
Men Zadek (f 1926) är en pigg pensionär och finner en ny och egen stödpunkt i dramat, nämligen i Peers möte med Begriffenfeldt och självmördarna i slutet av fjärde akt. En av dem tror sig vara kung Apis och bär en mumie på ryggen; en annan, här kallad Hassan, vill bara bli en penna och spetsar sig genom att skära halsen av sig.
Uwe Bohms Peer är nämligen en kreativ lögnare som starkt hävdar den skapande och hotade fiktionens rätt gentemot "verkligheten". Angela Winklers Mor Åse riktar generat blicken neråt i sina urtvättade mönstrade kjolar och förkläden när Peer berättar om hur han nästan fångat bocken. Trots sina 60 år gör Winkler ett ungdomligt intryck. Hon förförs av sonens berättarkonst och njuter av att själv bli indragen i hans äventyr. När Mor Åse dör bärs hon på Peers rygg. Det lågmälda samspelet mellan Winkler och Bohm står i stilla kontrast till det övriga tumultet före paus.
Medvetet billig scenografi
Den etnografiska ådran saknas hos Zadek. Trollen bär groteska gummimasker och Peer, som får behålla svansen till paus, älskar med Den Grönklädda ridande på en rosa sugga i papier maché,
Distanseringseffekterna överflödar. Det är ljust i salongen under hela föreställningen. Griegs musik hörs innan ridån går upp och galningarna i Marocko sjunger norska nationalsången med text av Bjørnson. Detaljerna i Karl Kneidls scenografi är medvetet billiga. När trollen skall operera Peers öga är operationsbordet en rostig strykbräda. Några gröna plywoodkullar skapar scenbilder före paus och när ridån går upp inför fjärde akt ser vi ett ljusblått pappershav med en barnteckningsbåt, som sedan sjunker. Flaggor på ett bord betecknar de tre världsmakterna. Så småningom klättrar Peer upp på det välta bordet i sina kontaktförsök med aporna, vilka markerar naturens ovilja att behärskas genom att förrätta sina naturliga behov på hans fina kostym. Sfinxen består av sex skådepelare som klättrat upp på varandra. På havet i femte akt får de spela vågor och ett gammalt cykelhjul blir roder.
Banal sexturist
Ytligheten är dock skenbar. Särskilt i scenerna i Marocko excellerar Zadek i ett farsartat samordnande av speldosor, ringande telefoner och grimaser hos tjänare i fez. Hos Anitra (Anouschka Renzi) avslöjar sig Peer som banal sexturist innan den svårflörtade nordafrikanskan i cérisefärgade trosor rider bort på sin konstgjorda springare.
Situationskomik
Kostymdesignerna har tagit fasta på att Ibsen i sin ungdom var påfallande sjaskigt klädd för att senare bli minutiöst mån om sin klädsel. I Norge är Peer klädd i slitna vadmalsbyxor och solkig tröja, men i Afrika har han köpt rosa skjorta och randig ljus kostym. Senare ser vi honom i schejkutstyrsel och till sist i blå rock och grön halsduk.
Uwe Bohm är en skådespelare som skickligt förmår accentuera det vaga hos Peer. Iscensättningen byggs upp kring Peers ständiga vädjan om bekräftelse och sympati. Stundom tackar och förebrår han Gud med sitt anlete vänt mot skyn, oftare riktar han sin osäkra blick och sitt lätt inställsamma leende mot publiken. När Peer står i en korvkiosk på marknaden och skalar lök kastar han de sista skalen mot oss.
Beslutsam Renneberg
Scenen när Solveig (Annett Renneberg) kommer på skidor och möter Peer är ett situationskomiskt nummer Ibsen skänkt sina regissörer, lika tacksamt som scenen där trollkungen berättar att han tagit anställning vid teatern. Hos Zadek har trollet köpt kronan på varuhuset.
Zadek kopierar med glimten i ögat slutets Pietàscen från Peter Stein. Men det finns något beslutsamt hos Renneberg i Solveigrollen (hon bär sedlig blå klänning med smala ränder) som också för tankarna till hennes dubbelroll som Ofelia och Fortinbras i Zadeks Hamletiscensättning 1999.
Peers ständiga motspelare
Bøygen, Begriffenfeldt och Knappstöparen har på Berliner Ensemble gjutits samman till en dyster svart gestalt. Med mörk, hest skärande, röst tolkar Gerd David, ibland på berlinerdialekt, Peers ständiga motspelare. Han låter sig inte charmas som åskådarna och faller inte för Solveigs argument. I slutet står hans "vi ses vid sista korsvägen" i kontrast till Pietàscenen och Solveigs sång.
Peter Zadek är den tyska teaterns store illusionist, icke dess kärleksapostel, och än en gång har han antänt ett fyrverkeri av associationer.