De flesta känner till grunden i Dickens klassiska berättelse ”En julsaga” från 1843. Lånehajen Ebenezer Scrooge tjänar pengar på andras olycka och sitter ensam på julaftonen. Han hemsöks av andar som plågar och omvänder honom till en god människa som i slutet ställer allt tillrätta.
I Rikard Lekanders version av historien har handlingen förflyttats till ett kontorskomplex i nutida Uppsala och förvandlats till skräckteater där det inte sparas på några effekter. Inspirerad av japansk filmskräck där det onda ofta kommer via tekniska prylar blir hela kontoret hemsökt.
Utöver det dyker nästan alla klassiska inslag som existerar i skräckgenren upp. Läskiga barn, otäcka dockor, vålnader, andar, blod, spyor, storslagen musik, eld, våld. Upphovsmannen hade vunnit på att renodla en del och gett berättelsen och karaktärerna mer plats.
Trots långfingret till allt vad less is moore-estetik heter fungerar helheten. Rikard Lekander har koll på sina verktyg och ”En julsaga” fyller sin funktion. Skrämmer och roar. Vill man ha försoning och djup får man leta på annat håll.