När ridån går upp blir man nästan överväldigad över den fullproppade scenen - en full musikensemble, en kör och det dröjer inte länge förrän en hel ballettgrupp kliver upp. Det är plottrigt och självaste Satan och en himlaängel som gör anspråk på Göran Engmans själ. Han får till föreställningens slut på sig att bestämma sig. Ja, hur ska detta sluta?
Så, vad föranleder detta själsliga dilemma? Kanske att rock `n´rollen ansågs vara djävulens musik, eller att Elvis Presleys sexiga dans skulle locka alla unga flickor till fördärv. Kvällen består alltså av ett fullspäckat Elvisprogram, där allt från rockkungens mer obskyra folkmusikvurm till de stora hittarna framförs. Göran själv håller i micken för det mesta, men även Wennman och Medelius rycker in i några av låtarna.
Alla som har följt Stadsteatern under hösten har haft möjlighet att stifta bekantskap med Göran Engmans sångröst i uppsättningen av Tolvskillingoperan. Han är sannerligen en fullt kapabel sångare. Han balanserar på en hårfin linje mellan Elvisimitatör som det går tretton på dussinet med sitt vibrato, och fullständigt enastående. Faktiskt under den mesta av konserten så var han det senare. Även när det övergick i Elvispastisch, så skedde det med så stor medvetenhet att det fortfarande var roligt.
För oss som har en relation till Elvis som är av det mer artiga slaget var första akten kanske lite segare då det inte bjuds på så många av de mer kända hitsen, förutom In the ghetto som ledde till ett försynt försök till allsång hos några damer bakom mig, och ett rafflande femtitalsmedley där man klämde in 24 låtar på ungefär två och en halv minut. Andra akten var desto mer publikfriande, då man också utnyttjade AFRO-körens fulla potential. Temperaturen höjdes bokstavligt talat i salongen. När Göran Engman framförde Suspíscious mind var samtliga eld och lågor. Publiken också, och jag med.
Hur det gick? Förlåt mig för att jag avslöjar slutet. Han valde sin väg.