Frusenhet i fragment

Det är en till årstiden väl avpassad pjäs som Radioteatern ger denna vecka med Eva Engströms korta drama I gläntan. Premiär ägde rum helgen som gick, och instundande måndag sänds föreställningen i repris. Pjäsen är ett stämningsstycke, som utspelas i skarven mellan vår och försommar. En ung kvinna hittas avsvimmad i en skogsglänta och handlingen består av hennes försök att få grepp om en verklighet, där hon själv är splittrad mellan egna behov, bindningen till en dominerande mor och några möten med manliga vänner.Det mesta i kvinnans tillvaro består av undanglidande fragment. Dit hör en utflykt till en skogsglänta, sjukhusvistelse på en intensivvårdsavdelning, en åldrad mors försök att skuldbelägga alla frigörelseförsök och kvinnans längtan efter ett barn, som möjligen är hennes eget men lika gärna kan handla om en fantasi. Skeendet ledsagas av vindsus, fågelkvitter och Lennie Sjögrens pianomusik, som utgör ett slags samtals­partner under pjäsens gång.Eva Engström gör själv den kvinnliga huvudrollen i denna föreställning som regisserats av Ambjörn Johansson. Huvuddelen av framförandet består av Eva Engströms monolog, där brottstyckena ur kvinnans liv får en tydlig och vardagsnära förankring. Samtidigt blir det den lågmälda och viskande berättarrösten som skapar enhet och håller samman de olika episoderna. Det är ett grepp som också förstärker intrycket av att det i själva verket är hela tillvaron som råkat i gungning eller rasat samman.Jonas Falks korta inpass i handlingen med någon som är konvalescent, liksom Niklas Falk i den likaså nästan knappt synliga rollen som nattlig älskare bidrar till känslan av att dramatiken i pjäsen har enräckvidd långt utanför de återberättade händelsernas gräns. Och i det avseendet är det radioteater om kärlek, kontaktlängtan, ett hejdlöst närhetsbehov och om åtrå Eva Engström har skrivit. För en sådan tolkning talar också den vikt som pjäsen lägger vidden återfödda naturen, solens återkomst och värmen som väntar. Därmed blir även den pastorala idyll som beskrivs med en bäck, ett vattenfall och hjortar, ett slags motbild mot den frusna och inombords belägna trasighet som utgör utgångspunkten för kvinnans monolog.Det är i denna belägenhet den berättande rösten befinner sig i sina suggestivt återgivna drömsyner. Och det är när Eva Engström låter tonfallen färgas av sådana känslor som hennes pjäs får sin allra längsta räckvidd.