Fröken Julie med illusionslösa ögon

Den hade det motigt i portföret, August Strindbergs pjäs Fröken Julie, som efter att manuskriptet låg färdigt sommaren 1888 nästan ingen vågade uppföra. Efter urpremiären i Köpenhamn ett år senare, dröjde det ända till 1905 innan den fick sin svenska premiär. Det skedde här i Uppsala den 26 april. Och inte på Upsala Teater, som tänkt var, utan på Öfre Gästis.Initiativtagare och marknadsförare liksom recensent efteråt var UNT:s dåvarande chefredaktör Axel Johansson. Dennes lovord, när han kallade framförandet för "en prestation af värkligt konstnärligt värde", hade säkert citerats i annonserna. Om det hade blivit någon mer föreställning än denna enda. Men efter Uppsalapremiären var isen ändå bruten. Följande år gavs framföranden i både Lund, Stockholm och Göteborg.Nu 99 år senare är det dags igen. Och det på självaste Strindbergs Intima Teater i Stockholm. På denna scen i dess gamla skepnad spelades pjäsen från 1907 inte mindre än 134 gånger. Så långt som regissören Stefan Ekman går i den nya uppsättningen med premiär i torsdags kväll, har väl naturalismen i pjäsen dock tidigare aldrig drivits.Drömmar som aldrig uppfyllsFörutom dagsanknytning med kryddruskor över spisen som blandas i fosterfördrivningsdekokten inledningsvis och den vinprovning som Jean företer inför öppen ridå, får publiken den här gången också vara med om och med egna ögon bevittna det samlag som annars brukar äga rum bakom stängda dörrar. Och trots vedspisen liknar därutöver Ann Bonander-Loofts scenografi mera en matplats i rustik stil efter dagens mode än något tungarbetat herrgårdskök.Så är det också i första hand en svensk midsommarnatt som tar plats på scenen med björkar i fonden och den juninatt som aldrig blir av enligt Harry Martinsons förmenande i den bekanta dikten. Inte ens fåglarna håller sig tysta, även om de överröstas av dragspelstoner och rytmisk fiolmusik. För berusningen står de starka dryckerna bara i begränsad utsträckning. Det här har blivit en föreställning om stundens ingivelser, om lust och åtrå och det slags drömmar som aldrig uppfylls, utan ständigt går i kras.För pigan Kristin råkar hela världsbilden i gungning, när hon upptäcker att överklassens dubbelmoral inte är någonting att sträva efter. Betjänten Jean får under nattens lopp hela sin framtid lagd i spillror. Och hos fröken Julie är det livet i stort som rasat samman, när hon i slutscenen med rakkniven i hand beger sig ut på logen. Stefan Ekman har läst Strindbergs text med illusionslösa ögon. Förutom de sociala turerna enligt spelets regler och etikettboken kan möjligen religionen erbjuda en smula verklighetsflykt och tröst. Men i stort sett är det en på ideal, normer och värden tom tillvaro, som fyller hela föreställningen.Karriärsugen snobbUppsättningen börjar lite trevande, innan skådespelarna hunnit i fatt sina tonfall, gester och rörelser. Men därefter är vägen desto kortare mellan impuls och handling. Sedan fröken Julie avlägsnat smolket ur Jeans ögasker det första försöket till fysisk förening, något som grevedottern dock avstyr. När de bägge gömmer sig under trappan för att undgå gårdsfolkets upptäckt är det dock dags för det snedsteg som får ödesdigra följder. Allt omgivet och åtföljt av de kraftmätningar, manipulationer och klassmässigt betingade klyftor i umgänget som är pjäsens dramatiska motor.Ann-Sofi Rase låter sin säkert utförda Kristin få drag av både en högst nutida tjejkompis till Julie och en gammaldags hunsad tjänsteande. Det sistnämnda också i relationen till fästmannen Jean. Gerhard Hoberstorfer gör den senare allt-efter stundens krav och temperaturens växlingar till såväl en karriärsugen snobb av modernt snitt och en fingerfärdig älskare som till en kvarleva från det gamla klassamhällets dagar där undergivenheten sitter i ryggraden. Alla tre skepnaderna och förvandlingen dem emellan bemästras med övertygande åskådlighet.Men det är hos Linda Källgren i rollen som fröken Julie som hela föreställningen har en alldeles egen och profilskapande tyngdpunkt. Stefan Ekman har i sin pjästolkning lagt måttlig vikt vid den som en pojke uppfostrade grevedottern för att i stället ge mera utrymme åt den värnlöshet och utsatthet som är fundamentet i hennes tillvaro. Därför blir efter samlaget Julies vånda, förvirring, självförakt och äckel rollens kanske allra viktigaste drivkraft. Hennes dröm i pjäsens början om att falla, handlar i första hand vid det här tillfället om en längtan efter att någonstans hitta fast mark för sitt liv.Stundtals storslagenNär hon mot föreställningens slut jagar Jean med spiskroken, sker det sedan luften gått ur också de allra sista drömmarna, de om hotelltillvaron vid Comosjön. Det är också tydligt i den här uppsättningen hur ensam Julie är i denna sin kamp för att överleva, medan Jean förhåller sig helt passiv och tittar på. Linda Källgren är stundvis storslagen i sin rolltolkning i kasten mellan skyddslös vekhet och sammanbitet trots. Men det är hennes dödskamp inför undergången, som publiken får bevittna.Vad gäller Jean lär nog länsman infinna sig och ta honom, när den stunden är kommen. Stefan Ekman har skapat en uppsättning som är tydlig och överskådlig och ger publiken en del att tänka på. Om hans Fröken Julie får uppleva så mycket som 134 uppföranden återstår dock att se.