Förutsättningarna var inte de bästa när Maria Lundqvist äntrade Konserthusets scen på söndagen. En envis magsjukebacill hade tvingat henne att ställa in fredagens planerade föreställning. Nu uppträdde hon i stället inför en decimerad publikskara bestående av dem som hade möjlighet att dyka upp två dagar senare.
Det nyligen tillfrisknade ärkeproffset Maria Lundqvist gjorde dock sitt bästa för att kompensera publiken genom att verkligen ge allt i en föreställning som av oklar anledning blev 40 minuter längre än tänkt.
Under första akten spelade hon rollen som höftvickande vamp och mansslukerska. Iförd plymer och paljettklänningar drog hon mellanbenenskämt och flirtade med de yngre männen i orkestern.
Bland annat bjöd hon på en fullkomligt briljant monolog om en kvinnas ambivalenta inställning till rollen som sexobjekt. Å ena sidan ville hon bli tagen seriöst, som människa. Å andra sidan fannst det situationer då hon ville bli sedd för det hon också var, en kvinna med sexuell utstrålning.
Det rådde ingen tvekan om att Maria Lundqvist blottade sig själv i föreställningen som böljade vilt mellan hejdlös fysisk humor och hudlösa monologpartier där hon stirrade ut i salongen och sade djupsinnigheter med konstiga konstpauser, eller så tappade hon helt enkelt replikerna.
Den röda tråden var skör och det fanns alldeles för få återkopplingar till tidigare nummer för att showen skulle kännas som en helhet. I stället blev den till en imponerande men rapsodisk redovisning av vad den sceniska allkonstnären Maria Lundqvist behärskar: skönsång, slapstick, drama och publikkontakt.
Även om aftonens huvudperson var alldeles strålande och Sami Al Fakirs orkester gjorde ett bra jobb så var föreställningen i starkt behov av att friseras, kortas ned och trimmas.