Mitt namn var Jan Fridegård av Therese Söderberg, sångtexter och musik: Åsa Bällsten. Regi: Sture Ekholm, scenografi: Håkan Tegnestål, kostym: Lisa Holmberg och Ingrid Löfman, producent Björn Lusensky, projektansvarig: Hans Söder. Skådespelare och musiker: Jan Boholm, Marika Lagercrantz, Therese Söderberg, Johan Jansson, Charlie Gejhammar, Johanna Hasselhuhn, Jenny Larsson, Åsa Bällsten, Kristin Svensson och Fredrik Bernhardtz. (tom 10 juli)
Knappast någon annan författare är som Jan Fridegård förankrad i det uppländska landskapet, geografiskt, socialt och historiskt. De flesta av hans böcker utspelas i bygderna kring Mälarens norra stränder. Det var i livsvillkoren för landsbygdsproletariatet hans rättvisepatos hade sin upprinnelse. I flera romanserier skildrar han forna tiders livsöden ur de mest utsattas perspektiv. Såväl Bålsta som Enköping och Uppsala har sina Fridegårdsminnen och Biskops-Arnö ägnar årets upplaga av sin sommarteater åt honom. Pjäsen heter Mitt namn var Jan Fridegård och hade premiär i lördags eftermiddag. Therese Söderberg, som skrivit texten, har koncentrerat handlingen till Fridegårds barndom, uppväxt och utveckling fram till diktdebuten 1931. Det är ett klokt tillvägagångssätt för den som vill lyfta fram förutsättningarna för ett av de stora svenska författarskapen från förra århundradet. Det samhälle som då fanns var statiskt och gav få tillfällen för människor ur bottenskiktet att åstadkomma någon förbättring. Jan Fridegårds föräldrar tillhörde statarna, som bytte arbetsplats årligen. Männen var sysselsatta i djurhållning och jordbruk och kvinnorna ingick i arbetslagen som mjölkerskor. Större delen av lönen utgick in natura, bostäderna höll lägsta möjliga standard. Fattigdom, stora barnkullar och hög barnadödlighet hörde till vardagen.
Det är inom sådana sociala råmärken den här föreställningen utspelas. Den förskönar inte, men det har heller inte blivit någon eländesskildring. Regissören Sture Ekholm och hans skådespelare tar i stället fasta på vad där finns av glädjeämnen och sammanhållning, av styrka, drömmar och livståga. Trots att skeendet inte väjer för inslag av svärta, förtryck eller tröstlösa umbäranden är det en i hög grad livsbejakande uppsättning. Där finns underhållande burleskerier och lättsam komik. Men man har samtidigt åstadkommit en pjäs med en omisskännlig allvarlig ton som inger respekt. Vill man hitta en sammanhållande grundstämning är det vemodet. Åsa Bällsten svarar med sina sångtexter, sin musik och sina musikarrangemang för den kanske allra största behållningen i den här sommarteatern. Här finns en poesi, som varligt men mycket inkännande stämmer möte med pjäsens djupstråk.
Johan Jansson, som Fridegårds far, är den självklare medelpunkten, trygg och emellanåt starkare än livet självt. Marika Lagercrantz gör urtypen av en mor som håller samman och aldrig släpper verkligheten ur sikte. Jan Boholm är Fridegård, vacklande, osäker men målmedveten inuti. Och Therese Söderberg gör systern Estrid, ett livsöde som blir en dov men mycket verkningsfull protest mot ett orättfärdigt samhälle, som inte är särskilt avlägset. Den här är en hyllning till både statarna och deras hävdatecknare. Må vägbanken mellan fastlandet och Biskops-Arnö hålla för alla sommarens många besök som den här föreställningen är värd!