Fredsdrama i teatral form

För skådespelarna är det ett väldigt kraftprov. För regissörens del närmast en styrkemätning värdig en fältherre. Stockholms stadsteater ger nu på Stora scenen, med premiär i fredags kväll, en föreställning av Leo Tolstojs mäktiga historiska epos Krig och fred. Myllret av människor och händelser är av det imposanta slaget. Förlagans tegelstensroman är på uppemot 1 300 sidor. Antalet personer drygt 550. Tolstoj skrev sin digra berättelse om Napoleonkrigen och fransmännens fälttåg mot de ryska och österrikiska arméerna i flera delar och den var färdig 1869.

Den brittiska dramatikern Helen Edmundson har tagit sig an det väldiga stoffet i den dramatisering som ligger till grund för regissören Carolina Frändes uppsättning. Interiörer från dåtidens herrgårdsliv och salonger blandas med bataljskildringar. De ryska ädlingarna fördriver tiden med middagar, baler och intriger. Samtidigt sipprar upplysningstidens idéer så sakteliga in i skeendet. Det Ryssland som framställs på scenen lever avskilt från både verkligheten och resten av världen. Men det sena 1800-talets genomgripande omvälvningar är på väg, de som så småningom skall leda till den nya och för många ännu brutalare och grymmare epok som via det kommande århundradet levt vidare in i vår egen tid.

Helen Edmundsons överflyttning av Tolstojs ryska panorama tar fasta på aningslösheten hos de inblandade inför vad som komma skall. Men där finns även något tidlöst i hennes sätt att närma sig krigets och våldets verklighet, om också vapensystemen onekligen blivit andra sedan dess. På så sätt landar delar av föreställningen i såväl dagens terroristbekämpning som Irakkrig. Och för de drabbade människornas del är skillnaden inte så stor. Det gäller lika mycket de stupade soldaterna och deras anhöriga som flyktingarna som fråntagits hus och hem och driver omkring ute på vägarna. På samma gång som Tolstojs egen aningen oskuldsfulla fredspredikan från förlagan åtminstone i huvuddragen finns kvar, låter även Edmundson ett pacifistiskt budskap stå i förgrunden. Det blir den här iscensättningens viktigaste ärende.

Samtidigt har Carolina Frände också lyft fram allt det teatrala som ryms i adelns salonger från den här tiden. Förstärkt det med sin egen syn på scenkonsten och i flera avseenden gjort det till det bärande inslaget i uppsättningen. Dit hör familjelivets olika turer både kring högtider och i vardagslivet. Och inte minst förväntade mönster och rådande etikett i samband med de ungas val av livspartner och förestående äktenskap. Här är det affärsuppgörelsernas koder som gäller. Det finns många illusionsbrytande inslag i Carolina Frändes sätt att närma sig inte bara dessa frågor utan också de teman i stort som det här dramat innehåller. Det gäller allt från vanligt umgänge vänner eller familjemedlemmar emellan till de skickelsedigra händelserna på slagfälten. Carolina Frände stiliserar, använder pantomim, Patrik Bogårdhs ljussättning, lägger på musik. Men hon drar också nytta av Zofi Nilssons scenografi och flyttar väggar och scenelement, ibland med avigan utåt, för att förstärka de teatrala intrycken av ett skeende som lika ofta utspelas på ett inre plan hos skådespelarna som i händelserna i scenrummet.

Passionerna får en framträdande plats och turerna som drivs av hastigt uppflammade förälskelser och attraktioner. I drömspelsfragment uppträder såväl Napoleon som döda anförvanter. Men också flera av karaktärerna bereds tillräckligt med utrymme, så att deras livsöden och livshistorier blir synliga och tydliga bland de annars av från början fastlagda sociala mönster så hårt bundna människorna. Och detta ger den med 15 av teaterns aktörer sammansatta ensemblen många tillfällen till profilering i det många gånger aningen snåriga förloppet.

Det är de tre familjerna Rostov, Bolkonskij och Kuragin som utgör dramats minsta enheter. Shebly Niavarani är i rollen som Pierre Bezuchov mer än någon annan pjäsens orosande. Han anländer från Paris med tidens nya idéer och blir på samma gång en symbolgestalt för det hot om någonting annorlunda och en förändring, som Napoleons annalkande arméer annars står för. Ändå är han långt ifrån någon entydig figur i sitt främlingskap och emellanåt oborstade uppenbarelse i de fina salongerna. Shebly Niavarani fyller dock sin rollskapelse med en scennärvaro av det riktigt tunga slaget och blir på så sätt den här uppsättningens främsta tillgång. Vid hans sida gör Sven Ahlström en Andrej Bolkonskij som kanske mer än någon annan förkroppsligar den dåtida ryska adelns rådvillhet och vilsenhet inför en ny tid, som ännu bara kan anas.

På familjeplanet är det Liv Mjönes i rollen som Nastasja, den narcissistiska tonåringen överallt omgiven av bokstavliga och bildliga speglar som ser till att skapa oreda var hon än går fram. Inte minst hos alla de unga män som fängslas av hennes attraktionskraft. Men Mjönes förmåga att ge sin yrhätta konturerna av en till vår egen tid i hög grad anpassad livshungrig, modern ung kvinna hör till föreställningens mest hjärtknipande inslag. Sanna Krepper gör Maria Bolkonskaja till den psykologiskt mest mångskiktade rollen under skeendets gång. Här finns en bindning av det djupborrande slaget till fadern Furst Bolkonskij, som görs av en utmärkt Lars Lind. Men hos Sanna Krepper ryms både inslag där religionen tjänar som tröst och drag av överkrav och självutplåning som placerar henne i en mycket samtida inramning. Det är en roll, beundransvärt gestaltad, som får en egen stämton i all sin gåtfulla mångtydighet.

Marika Lindström och Tomas Bolme som greveparet Rostov bygger på förnämligt utnyttjad kontrastverkan mellan beräknande kyla och empatisk värme. Rolf Lydahls Petya och Steve Kratz i rollen som stridisen Dolochov hör till de tidlösa uppenbarelserna och har en cool framtoning av dagens snitt. I rollen som Andrejs gravida hustru Liza är Rakel Wärmländer besatt av en fnittrighet som gör de regressiva inslagen tydliga i en livsform, där tidsfördrivet har många anknytningspunkter med dagens underhållningsideal. Över huvud taget är det inte svårt att se hur Carolina Frändes spårsinne ofta leder henne att närma sig det som skulle kunna kallas dekadenta drag i vårt eget samhälle och runt omkring oss här och nu.

Där har uppsättningens Tolstojporträtt med Mats Qviström som Platon Karatajev kanske inte så mycket att säga. Inte heller Niavaranis i rollen som Pierre Bezuchov torgförda resonemang i pjäsens avslutning om "hederligt folk" som sluter sig samman. Sådana från början djupt kända men sedan i våld och brutalitet resulterande, revolutionära strömningar har historien sedan Napoleonkrigen sett nog av. Då är de i föreställningen före paus framförda tankarna om "undanflykterna från livets slagfält" en betydligt mera fruktbar utgångspunkt för ett facit till denna av Carolina Frände inte alltid lättöverskådliga men ändå till en hel del funderingar efteråt inbjudande iscensättning.

Fredsdrama i teatral form

Genom att sätta de teatrala uttrycken i förgrunden har Carolina Frände givit tyngd och åskådlighet åt den tänkvärda dramatiseringen av Leo Tolstojs Krig och fred, som premiärvisades hos Stockholms stadsteater i fredags kväll, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.