Fransk passion med drömspelsteknik

Det är så mycket fransk passionsdrama det kan bli. Fyra män och en kvinna eller kanske två, virvlar omkring varandra, attraheras och repellerar. Några ska mötas igen och några ska dö innan dramat är slut.

Marcel Carnes film från 1945, Paradisets barn, utspelas runt ett smutsigt och trasigt teatersällskap på 1800-talet. Dramatenregissören Ellen Lamm låter det hela börja i en radioteaterstudio på 1940-talet. Mellan skådespelarna pågår det saker som också involverar inspelningsledaren i sitt lilla glasbås i fonden. Det är passioner och lidelser som letar sig in i deras arbetsvardag vid mikrofonerna, som rent av flyter ihop med den.

Idén är rolig och många glidningar mellan scenens verklighet och pjäsens blir lekfullt underhållande. Inte minst när Filip Alexanderssons ljudtekniker mixtrar med hur han ska få det rätta skramlet i en tiggares bössa eller det mest realistiska dörrknarret.

Men det är heller inte alldeles lätt att hänga med i svängarna. Är det radiopjäsens roller som för handlingen framåt eller de som spelar dem? De oklara gränserna mellan scenens verklighet och konstnärlig illusion och rena drömmar påminner mer om David Lynchs drömskt surrealistiska filmer. Och lika knepigt som i dem är det att få grepp om handlingen.

Men andra akten blir tydligare. Det lilla teatersällskapet på 1800-talet hamnar bokstavligen i centrum då ridån halas på scenen i mitten av scenen. Men också på den leks det med perspektivet. Scenografin skapar en optisk villa, pantomimskådespelarna blir större än verkligheten rent bokstavligen.

Elin Klingas Garance växer från att vara gatflickegamäng till att bli en passionerad mansslukerska och därifrån till att bli en kvinna som livet gått hårt fram med. Hamadi Khemiris Baptiste är begåvningen som länge sitter tyst. När han reser sig och brister ut i agerande kommer han med genidrag.

Det är också i andra akten som filmens dramatiskt teatrala tonfall lyser igenom starkast och originalmanusförfattaren Jacques Preverts sorgsna poesi finns mest. En replik handlar om att mimaren Baptiste är så bra ”för att han spelar inte, han skapar drömmar”. Och drömmar är väl det stoff som teater vävs av. Glasklart är det inte på Dramatens lilla scen, men stundtals fascinerande.