Från tragik till komik

Till förra seklets minnesvärda Dramatenföreställningar hör Gun Jönssons klaustrofobiska oändligt väl genomarbetade tolkning av Lorcas Bernardas Hus (1974) i sliten dekor på en av teaterns minsta scener. Intrycket av Karin Kavlis magnifika Bernarda, Sif Ruuds jordnära Poncia (husan) och Anita Walls puckelryggiga Martirio har liksom de andra rollgestaltningarna stannat kvar på näthinnan hos många av oss som då satt i publiken. Med en mer vitmenad och än mer sorgsen iscensättning fick Andrea Breth, i dag en av Europas mest framstående teaterregissörer, sitt genombrott i Freiburg 1984. Dramat om den högmodiga storbondeänkan som härsklystet tror sig ha total kontroll över fem döttrar och husfolk är tacksamt. Rollgestalterna, alla kvinnor, är utmejslade med säker och teatervan hand. Mycket kretsar kring den unge mannen, Pepe Romano, aldrig synlig på scenen, men tilltänkt make till äldsta dottern Angustias och hemlig nattlig älskare till den yngsta, Adela.

Att iscensätta Lorcas pjäs i ett sekulariserat Norden är ett vågspel. Vi har aldrig i mannaminne stängt in oss i sorg i åtta år (endast ett) eller låst in giftasvuxna döttrar mellan 20 och 39. Såväl kärlek och erotisk lust som död och lynchning har härstädes antagit mer diskreta framträdelseformer.
Christian Tomners regi lockar in oss steg för steg i den dunkla atmosfären mellan de väldiga linneskåpen. Först står den döde faderns stol mitt på scenen, medan fem skådespelerskor, somliga med kaffekopp, andra med cigarrett, kommer fram från sidorna och ikläder sig rollgestalternas sorgklänningar. Långt senare ser vi sambandet när Poncia talar om döttrarna som inspärrade i glasskåp. Stämningen är uppsluppen innan de svarta huvuddukarna kommer på och puckelryggen sitter fast.

Tomner visar mod genom att iscensätta allt viktigt i texten i Jens Nordenhöks som alltid trogna och exakta översättning, oavsett att vissa repliker med åren kommit att vålla icke intenderade skratt. Snarast förmår Tomner utnyttja tidsavståndet genom att ge inledningsscenen med Poncia (Anita Wall) och Pigan (Inga-Lill Andersson) en lättsam komediton. Hackordningen markeras: den korvfrossande Poncia är inte bara Bernardas husa, utan också hennes skvallerrapportör och kanske också hennes bortträngda sida. Poncia hackar på Pigan som inte putsar glasen ordentligt och Pigan kör i sin tur Tiggerskan på porten.

Lorcas dramaturgi visar tvära kast och Tomner utvecklar dem intelligent. Redan i början byter Pigan blixtsnabbt attityd och ton framför porträttet av den döde arbetsgivare som våldfört sig på henne, när de sörjande kommer in. Ofta görs blixtentréer som förhindrar att något ytterst spännande sägs.
Marie Göranzon (Bernarda), denna säsong mer övertygande än på åratal, eftersom hon nu avstår från irriterande högljuddhet, kan först tyckas väl lättsinnig och modern i sin sorg och nästan farsartat mån om vad grannarna skall säga. Och käpp och höga klackar passar väl inte ihop? De brokiga kläder och den fnissiga ton döttrarna anlägger förvånar också. Men i slutscenerna faller allt i Tomners regi på plats. Göranzon har några magnifika ögonblick, dels i slutet av andra akt när hon går framåt på scenen och ser oss rakt i ansiktet, dels och allra mest imponerande i äkta sorg när Adela hängt sig. Slutscenens täta intensitet när de fyra kvarvarande döttrarna intar närmast koreografiska positioner uttrycker perfekt den åtskruvade tragik mot vilken glädjen och uppsluppenheten obevekligt rört sig. Även de åskådare som tidigare roats blir gripna och man kan till och med höra enstaka snyftningar.

Då har varje rollfigur blivit blottlagd. Walls nyfikna Poncia har fått sin bakgrund som skökodotter avslöjad och konfronterats med Adelas döda kropp - och därmed tvingats möta just det hon gjort allt för att undvika. Av Tanja Lorentzons självmedvetet rökande och beskäftiga Angustias i hårknut och mönstrad blå klänning återstår blott ett skal, Lina Englunds intelligenta distanserade Magdalena med de bitska replikerna har förstummats och Bernardas övermod dissekerats.

Tomners regi fyller ut texten med ett ytterst genomarbetat fysiskt rörelsespråk, exempelvis i ett benådat ögonblick när döttrarna tänker på skördefesten utomhus och börjar röra sig i dans. Flera av skådespelerskorna utvecklar en tankeväckande och mycket spännande spelstil. Julia Dufvenius (Adela) och Melinda Kinnaman (Martirio) gestaltar sina roller med hela sina kroppar i en akrobatisk kamp som ständigt svänger mellan systerlig omfamning och hätsk rivalitet, där den hunsade Martirio vet att hon som handikappad är dömd att förlora och den sinnliga Adela, som till sist slänger av sig den gröna klänningen och går naken mot döden, länge är segerviss.

En speciell eloge bör ges till Basia Frydman för hennes hjärtskärande vansinniga gamla moder som förkroppsligar pjäsens pulserande kärlekslängtan.
Inte ett ögonblick är likgiltigt, inte en rörelse är utan innebörd i detta koncentrerade sorgespel som börjat som metateater och komedi. Dramaten har denna vår producerat så många iscensättningar på högsta nivå att det ter sig som ett hot mot svensk kultur när man i pressen tvingas avisera minskning av antalet föreställningar nästa säsong. Kan inte regeringen höja anslagen?

Från tragik till komik

Dramatenuppsättningen av Bernardas hus är ett koncentrerat sorgespel där inte ett ögonblick är likgiltigt, skriver Roland Lysell.