År 2015 hade Uje Brandelius precis släppt sitt soloalbum "Spring, Uje, spring". Han hade, om man får tro handlingen i föreställningen med samma namn, också bestämt sig för att försöka slippa turnera. "Det är ju ändå ingen i Ronneby som vill se mig." I stället kläckte han idén om att göra en föreställning som kunde spelas på hemmaplan.
Nu blev det inte riktigt så. Föreställningen har förvisso spelats i sin större version med band på flera Stockholmsscener, däribland Dramaten, men han har också spelat ute i landet. Och på torsdagskvällen kom han till Uppsala för en av två föreställningar av "Spring, Uje, spring – soloversionen".
Inte heller på andra sätt blev det som Uje Brandelius hade tänkt sig. Året efter soloalbumet fick han diagnosen Parkinsons sjukdom och föreställningen "Spring, Uje, spring" förvandlades till en metaföreställning om hur Uje försöker komma på en handling till sin föreställning och en dag får den rakt i knäet, där han sitter med blå landstingstossor på fötterna framför en läkare. Föreställningens Uje tar upp telefonen och ringer samarbetspartnern: Nu har jag föreställningens handling, jag har fått Parkinsons.
Uje Brandelius scen är 70-talsbrandgul med budgetkänsla. Han spelar med en tafatthet som glider in och ut ur handlingen, som ger en gör-det-själv-vibb helt i linje med Brandelius musik, både den han gjort solo och den han gjort med sitt band Doktor Kosmos. Mellan styckena monolog spelar han låtar från albumet. Och sedan pratar han. Om föreställningen, om sjukdomen, om drömmarna man vill realisera innan livet tar slut. Om minnena. Om den geniala (nåja ...) metoden "mapping", där Uje i föreställningens smartaste parti flyttar papper från mappen för "drömmar" till mappen för "minnen" allt eftersom han realiserar drömmarna inför publik. Han leker med publikens känslor på ett särdeles lurigt sätt. Ena sekunden sitter man dubbelvikt av skratt åt hur han spelar radiojournalist på ett program för funktionshindrade. I nästa sekund läser han upp nyheten om sin diagnos i en variant av samma scen. Med hejig röst läser han nyheten att "en popstjärna har fått en JÄTTEJOBBIG sjukdom!". Och då vill man hellre gråta.
"Spring, Uje, spring" ÄR en ledsam föreställning. Låten "Diademet" får förstås en extra udd av livets skörhet när pappan som glömmer köpa ett utlovat diadem till sin dotter och ber henne vara tapper och "göra ett diadem av papper" faktiskt är obotligt sjuk. Samtidigt är det en väldigt rolig humorföreställning. Eller något i den stilen – faktum är att delar av publiken skrattar när andra torkar en tår och vice versa. Förvirrande, men ändå precis lika glasklart som livet.