Kärlek på Folkoperan kallar regissörerna Mira Bartov och Claes Fellbom sin idé att sätta upp Figaros bröllop och Kärleksdrycken utifrån ett gemensamt koncept med kärlek och försoning som övergripande tema. De båda operorna kan tyckas disparata, den ena kanske operalitteraturens främsta mästerverk från 1786, den andra ett visserligen bitvis intagande men ändå jämförelsevis ytligt hopkok från 1832. (Ett mindre krystat uppslag vore att sammanföra Rossinis Barberaren i Sevilla med fortsättningen Figaros bröllop med möjlighet att belysa utvecklingen från oskyldig komedi till högspänt revolutionärt och erotiskt drama.)
Viktigare än alla eventuella poänger med sammanställningen är dock presentationen av en rad ytterst lovande operasångare i början av sin karriär: här gör Folkoperan en enastående insats, lika ovärderlig för de utvalda som spännande för publiken. I övrigt har Mira Bartov dragit det längsta strået med Mozarts opera som presenteras med både detaljrik originalitet och ett psykologiskt raffinemang som får Fellboms otacksammare Kärleksdryck att med sin mossiga och bearbetade handling att framstå som platt och burdus.
En enkel men kompatibel scenografi förenar de båda uppsättningarna. Figaro utspelar sig i parallella 1900-talsdecennier, Kärleksdrycken i obestämd nutid. De komplexa personerna i Figaro måste med jämna mellanrum tala ut på den kombinerade cembalistens och terapeutens analyssoffa – ett lika fyndigt som roande grepp som harmonierar med de centrallyriska ariorna. I Kärleksdrycken ligger våld och mobbning närmare till hands i kombination med kryptiska infall och en fyrkantigt påklistrad koreografi.
I båda de besökta föreställningarna (den andra efter premiären av Figaro respektive premiären med det andra sångarlaget i Kärleksdrycken) växte sångarna efter några tendenser till överspel alltmer efterhand som spelet fortgick. En aning trevande i början, efter paus alltmer övertygande och i Figaro till slut sensationellt bra. Fina röster och utmärkt skådespeleri som lovar gott.
Kan man hitta både feministiska och freudianska drag i Bartovs tolkning av Figaros starka kvinnor slutar Fellbom sin opera med ett plötsligt politiskt korrekt queerperspektiv. Hos Bartov blir spänstiga Frida Josefin Österberg som Cherubin en androgyn gestalt, ett elegant sätt att hantera en gängse byxrollsproblematik. Däremot får Pär Nilsén som greven och Anton Ljungqvist som Figaro spela ut en lätt karikerad manlighet medan Frida Engströms rättframma Susanna och Madeleine Jostedt Ulricis aristokratiskt sensuella grevinna ger oemotståndliga prov på kvinnlig förslagenhet. För situationskomiken står främst Simon Petersson som Basilio men också Emil Roijer som både Antonio och Bartolo.
I Kärleksdrycken övertygar Joel Annmo och Maria Demérus som det omaka kärleksparet vokalt alltmer medan Richard Laby som Belcore och Mattias Olsson som Dulcamara får kämpa i motvind mot en parodisk kostym och osäkrade rullskridskor.
Orkestern över scenen leddes engagerat i Figaro av Andreas Hanson och i Kärleksdrycken av Joakim Unander.