Strindberg och Ibsen tycks vara för evigt förenade. Klumpas de inte ihop så jämförs de. Det är ett ironiskt öde för två så bittra rivaler.
I Resa i natten placerar Anisur Rahman dem ännu en gång bredvid varandra – bokstavligen. Han låter dem nämligen mötas på ett nattåg under en jorden runt–resa. Det blir en högspänd konfrontation, ackompanjerad av rytm och dans som skiftar i takt med världsdelarna utanför tågfönstret.
Strindberg (explosivt gestaltad av Meolody Sheikh) är hetlevrad, hånfull, självgod. Men också i somliga stunder blottlagd. Ibsen (Mikael Strid) är mjukare, mer undflyende och till en början en aning undergiven.
Visst är Rahmans porträtt av de båda giganterna ibland lika schablonartade som den musik och dans som får representera kulturerna tåget färdas genom. Strindberg blir till exempel åter igen på ett tröttsamt sätt Geniet, den intuitive skaparen som vräker ur sig litteratur i ren inspiration.
Men dansen, såväl den bokstavliga som verbala, skiftar snabbt. Plötsligt har Ibsens rättfärdiga yttre fått sig ett par törnar, och plötsligt sitter Strindberg som ett barn på norrmannens rygg.
Det går undan. Samtalet behandlar frågor om det privata kontra det offentliga, konst i förhållande till politik, sexualitet, religion och kärlek. Hela tiden finns en tidslig dubbelexponering. När tågvärden annonserar Australien så dyker Julian Assanges namn upp, och med det frågan om yttrandefriheten. När Afrika svischar förbi leder diskussionen in på arvet efter kolonialismen.
Liksom i Rahmans poesi samsas i Resa i natten det lyriska med det krasst politiska, och liksom i poesin spänner samhällskritiken över många frågor och ämnen, somliga specifika, andra mer allmänna. Det blir svepande och fragmentariskt.
Men så är det inte heller i första hand orden man minns efter föreställningen. Snarare är det mötet i sig, ringdansen i sig, det där bandet giganterna emellan, konstruerat lika mycket av antagonism som beundran. De är båda så ensamma i den där relationen. Och så beroende.
Bilden som dröjer sig kvar är rörande: Två av Skandinaviens största författare någonsin för evigt och motvilligt förenade på ett tomt dansgolv.