Fotstampande föreställning

Fotstampsteater. Så skulle man kanske kunna be­skri­va Blods­band - eller hur jag lär­de mig äls­ka John­ny Cash. Jag ska med en gång till­stå att jag äls­kar coun­try­mu­sik. Och John­ny Cash är ju en klas­si­ker i gen­ren.På Up­sa­la stads­te­a­ter spelar just hans mu­sik en stor roll. Ett le­van­de band på sce­nen som gör Cash rätt­vi­sa, Fred­die Wad­ling som Rob­ban en man som haft det riktigt svårt och nu bara sjung­er Cashlåtar en hel en­semb­le som lyc­kas fö­re­na mu­sik, en kri­mi­nal­hi­sto­ria och de svår­de­fi­ni­er­bara band som kny­ter människor sam­man. Med dessa kom­po­nen­ter blir Blods­band en lyc­kad bland­ning av fot­stamp, släng-i dör­rar­na-fars och med­ryc­kan­de hi­sto­ria om folk i all­män­het.Efter första ak­tens Upp­sa­la­sce­ner, en bror som kommer ut ur fäng­el­set och häl­sar på sin sys­ter i Sa­la­bac­ke, personer som pre­sent­e­ras och deras in­bör­des trass­li­ga re­la­tio­ner, kommer vi till Bä­linge. Det ska sä­gas att första ak­ten främst fun­ge­rar som in­tro­duk­tion, pre­sen­ta­tion av per­so­ner­na och deras re­la­tio­ner. Men så i andra ak­ten mö­ter vi WhitetrasMen med kär­lek. En tra­sig ratt. Ett par öl för mycket. Öde­mar­ken (för­låt Bälingebor) där människors liv på­går. Ett sli­tet hus där allt som lett fram till i dag en gång ut­spe­la­de sig. Som alla per­so­ner­na, brö­der­na, sys­tern, gran­nen, gran­nens flick­vän var en del av utan att de åra­tal senare för­står det. Detta tills alla sam­las där i det slit­na hu­set igen, och berättar om pil­ler som svalts med vod­ka, om en ung kvin­nas des­pe­ra­tion och för­sök till tro.Men per­so­ner­na i pjä­sen, sys­ko­nen, kär­leks­pa­ret, gran­nar­na blir aldrig riktigt människor, de är mer teck­na­de som se­ri­e­fi­gu­rer i en se­ri­e­teck­nad värld av Upp­sa­las hög­hus, kanske med un­dan­tag för Rob­ban som bara genom sång­en ger sig tillkänna (tills san­ning­ar­na upp­da­gas i slu­tet). Men trots de ganska grovt tillyxa­de por­trät­ten är de människor man kän­ner sym­pa­ti för i deras syn­tet­klä­der, de är fi­gu­rer som för­sö­ker nå var­and­ra, vare sig det handlar som sys­ter-bror, eller kvin­na-man — och man för­sö­ker för­stå, och fram­för allt — lyss­na till dem. Och det går riktigt bra, spe­ci­ellt när de är pla­ce­ra­de i en fi­nur­lig, hu­mo­ris­tisk och vac­ker sce­no­gra­fi.Det är en klas­sisk hi­sto­ria men med nya för­tec­ken. Och att se den ut­spe­las till coun­try­mu­sik i Bä­linge är på ett vis be­fri­an­de. Det är någon, i detta fall Mar­tin Lind­berg och ensemblen, som berättar att li­vet med alla dess hel­ve­ten på­går just här. Just i Upp­sa­la. Att kvin­nan i Sa­la­bac­ke som handlar på din Ica-bu­tik har mer i ba­ga­get än att bara vara kvin­nan med illa fär­gat hår i kön. Allt ac­kom­pan­je­rat, utbrutet i sång, till John­ny Cash, man­nen som alltid kläd­de sig i svart, som knap­ra­de pil­ler för att klara tur­né­li­vet. Här finns allt från "Bad news", "I see dark­ness" till "High­way man". Och när per­so­ner­na till slut talar om att vara en ring av eld, att de ska vara bun­da av blods­band, vän­tar man att in­trot till "Ring of fire" ska dra i gång. Och blir över­ras­kad — för det drar inte i gång. Det är ty­värr en av de få över­rask­ning­ar man bjuds på i Blods­band som är en allt ige­nom väl­spe­lad, un­der­hål­lan­de, fot­stam­pan­de fö­re­ställ­ning — med en re­la­tivt för­ut­säg­bar hi­sto­ria. Å andra si­dan är ju inte hi­sto­ri­en alltid det vik­ti­gas­te.Och just när man miss­tän­ker att per­so­ner­nas be­kän­nel­ser, deras ring av eld som ska bin­da dem sam­man i brot­tet, inte ska ut­myn­na i "Ring of fire" — då kommer den. Kom­plett med eld, och en­semb­len står ena­de i eld­cir­kelns sken.