Det har pågått en härlig islossning de senaste åren kring och inuti Jonas Gardell. Flera små pärlor har rullat ut ur hans penna. Hans personliga bok om Jesus var inget mindre än ett mästerverk, tillika hans bok om gud och Torka aldrig tårar utan handskar har fått välförtjänt uppmärksamhet. Det är som om någonting har satt sig i hans skrivande. Han har blivit mera stilsäker och hittat sin ton. Samtidigt har hans verksamhet blivit något av en fabrik. I ena stunden skriver han en bok, i nästa gör han en stand up för att slutligen omvandla sin bok till en tv-serie och bli utnämnd till årets svensk. Och, som nu senast: synas på Stockholms stadsteater med en pjäs från 80-talet.
Ömhet kom 1989 och är en sorts grundplåt till Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig under två dygn i Rasmus (Björn Elgerd) och Benjamins (Kristofer Kamiyasu) liv som man som publik zappas fram och tillbaka mellan. Under det ena dygnet kommer Rasmus föräldrar på besök. Under det andra ligger han på sjukhuset, döende i AIDS. För alla som har sett Torka aldrig tårar utan handskar är mycket välbekant. En hel del repliker är direkt utskurna ur manuskriptet (”Men han har ju överlevt den här lunginflammationen två gånger förut”) och spelstilen i tv-serien är närmast identisk. Samtidigt har Ömhet en betydligt mera naturalistisk grundton. Den utspelar sig på en avskalad scen där skådespelarna går runt och zippar filmjölk i bara kalsongerna. Mera Strindbergsk dödsdans än Angels in America och mera Norén-tilltal än bibliska undertoner.
Och det hela är rätt habilt gjort. Elgerds och Kamiyasus samspel är tight; deras relation är ömsom sexig, ömsom sårig och när föräldrarna kommer in sitter förebråelserna som kastknivar i väggarna. Ralph Carlsson som pappan är ett bredaxlat korthus, stor och stark men också rädd att vidröra den sjuka sonens svett. Katarina Ewerlöf är också bra. Hon spelar den övergivna mamman som kommer med pengar till en tågbiljett i ett kuvert - en inslagen anklagelse - och en längtande blick. Det finns på det hela många bra scener i pjäsen. Samtidigt är det någonting som börjar störa mig efter ett tag.
För ju mer jag ser, ju mer inser jag vad det är som brukade irritera mig med Gardells texter. De har något alldeles för förutsägbart över sig: konfliktlinjerna är alldeles för uppspaltade, scenerna alldeles för manipulativa. Det är liksom förutbestämt hur man ska känna inför de unga älskande och de konforma föräldrarna. En annan sak jag får syn på är att det är just det som är frånvarande i pjäsen som jag gillar hos Gardell. I en kommentar till hypen kring honom skrev John Sjögren nyligen (UNT 23/11) att Torka aldrig tårar utan handskar är sentimental och inte kan få nog av sin egen berättelse. Själv ser jag det precis tvärtom. Jag ser det som att det är just det bombastiska och det metalitterära som gör att Torka aldrig tårar utan handskar är betydligt bättre litteratur än Ömhet. För den sistnämnda har inte filtrerats genom Angels in America och den har heller inte underbart storstilta repliker om att ”frosten tog de som älskade mest”. Och det gör den till ett rätt platt stycke dramatik.