Förtrycket är över men misären består

Lilla scenen på Stockholms stadsteater seglar från och med denna höst under internationell flagg. Under Linda Zachrisons ledning tänker man sig största möjliga inflöde utifrån. Care of (c/o) är det fyndiga namnet på den nya gästspelsscenen. Bråk om upphovsrätten hindrade Nya teatern i Riga från att ta med sig The Sound of Silence. Rättighetsinnehavaren till Simon & Garfunkels musik satte sig plötsligt på tvären. Det är lätt att se att det är diskussionen kring fildelningen som spökar.

Nu ger man i stället den flerfaldigt prisbelönade The Long Life. Lettiske regissören Alvis Hermanis är uppmärksammad för sitt eklektiska sätt att bygga upp föreställningarna med utrymme för teaterns flesta uttrycksformer och stilgrepp. The Long Life handlar om äldreboende och pensionärernas villkor i ett postsocialistiskt Lettland. Föreställningen bygger på ett dokumentärt innehåll och skådespelarnas improvisationer kring temat. Pjäsen saknar dialog i vanlig mening. I stället förlitar man sig på kroppsspråk och rörelsemönster. Interaktionen de olika rollerna emellan sker med hjälp av åthävor, minspel och läten av skilda slag. Fem skådespelare deltar och av dem lever fyra i parförhållanden.

Scenografin av Monika Pormale är en viktig betydelsebärare i sammanhanget. Här har man samlat föremål som de gamla omger sig med. Sådana som har stort affektionsvärde och är laddade med minnen. Men också rekvisita som spelar en framträdande roll i de inblandades dagliga sysselsättning att få tiden att gå. Där ryms allt från fotografier av anhöriga, utmärkelser från den verksamma tiden och prydnadsföremål till lampor, köksattiraljer, tv-apparater och annat som varit med länge och hunnit slitas ner av många års användning. Scenrummet liksom den ruffiga yttre fasad som tas bort i pjäsens inledning vittnar om att bättre tider är mycket avlägsna. Om de ens någonsin funnits. Ingenting har blivit särskilt mycket annorlunda sedan det kommunistiska förtrycket försvann. De här människorna hör till de politiska omvälvningarnas förlorare.

Föreställningen ges över en öppen spelplats utan avgränsningar mellan åldringarnas kyffen. Den fungerar som en simultanscen med tvättstugan till vänster och det kollektiva köket till höger. Nattljuden fortplantas utan några hindrande väggar. Fläsket i stekpannan osar långt upp i bänkraderna. Särskilt mycket privatliv eller integritet är det knappast frågan om. Heller inte mänsklig värdighet. Snarare skildrar pjäsen människospillror i ett dödens väntrum fyllt av åtskillig smärta och mycket sorg. Visst kan man tala om ironi och satir. Men något samhälle att ställa till svars är inte inom synhåll. De här människorna är lämnade i sticket att klara sig själva så gott de förmår. Det är den dagliga överlevnaden som står i förgrunden.

Att den i övrigt nattsvarta uppsättningen ändå lyckas förmedla så mycket av ömsinthet kring och medkänsla med dessa utsatta människor är de plastiskt hyperkänsliga skådespelarnas förtjänst. Vare sig de agerar enskilt, i par eller hela gruppen tillsammans är det inga karikatyrer eller nidbilder som kommer till stånd. I stället en realism av den hjärtevärmande sorten. Det är inte svårt att förbehållslöst tycka mycket om de här rollerna i deras mer eller mindre totala skröplighet med krumma ryggar, stela leder, värkande höfter och kroppar överlag som inte samarbetar som förr. Lika dramatiska som fyllda av empati blir på så sätt de bägge tillfällen när taket skall målas i en av lägenheterna eller när en av aktörerna faller handlöst bakåt i tvättbaljan.
Varje dags vanligaste göromål sker i slow motion och är förenade med all upptänklig möda. Det handlar om människor med ett långt liv bakom sig. Men också om individer som härbärgerar samma längtan och drömmar som vi alla. Det är både storartat och gripande genomfört.

Förtrycket är över men misären består

Gästspelet från Nya teatern i Riga denna helg hos Stockholms stadsteater skildrar de äldres villkor i Lettland efter kommunismen. Det är storartat och gripande, utan talad dialog i vanlig mening, skriver Bo-Ingvar Kollberg.