Frågan om de apatiska flyktingbarnen väckte ett starkt gensvar långt ner i folkdjupet, när den för några år sedan stod överst på dagordningen. Gellert Tamas bok i ämnet försåg diskussionen med mera bränsle. Med den som utgångspunkt har Jonas Hassen Khemiri skrivit pjäsen Apatiska för nybörjare. Uppsättningen fokuserar på några av bokens resonemang. I övrigt är den en fri skapelse, utformad som ett lärostycke i Bertolt Brechts skola, men också med inslag av drömspel. Publiken får möta en utredare, tolkar, grannar, skolkamrater, tjänstemän, politiker och de direkt drabbade i sju scener, med inalles 34 roller som fördelats mellan sex skådespelare.
Det har blivit en föreställning som roar, upplyser och är spännande på en och samma gång. Åtskilligt av det som händer känns igen från den mediala rapporteringen om svensk asylpolitik. Enkelspårigt är det dock minst av allt. Flera frågor drivs till sin spets, som den om de asylsökandes försök att manipulera myndigheterna. Annat som avhandlas är engagemangets och medkänslans villkor och i allra högsta grad den svenska självbilden som världens bästa land.
Bland skådespelarna har Cecilia Milocco som samvetets röst, synlig bara för den som utreder frågorna och för publiken, en väl genomförd, balanserande funktion som kommer hela pjäsen till godo. Jonas Sjöqvist är utredaren för vilken det privata och tjänstemannamässiga ibland glider ihop på ett försåtligt vis. När Shebly Niavarani är närvarande tänds små dynamitgubbar, som får den dramatiska nivån att stiga till ansenliga höjder.
Lisa Hjerténs utlagda docka och röda plastbil i scenografin är gripande markörer i en föreställning, som förtjänstfullt lyfter fram hur viktiga ordval och nyanser är i de här frågorna. Uppsättningen sker i samarbete med Riksteatern och efter Göteborgssejouren skall den ut på turné. Reginateatern bör ställa sig i kö för att komma ifråga för ett gästspel!