Förtätad och försonlig Lugn

Den som möter texter av Kristina Lugn kan utan svårighet tänka sig att hon är två personer. Den ena har fullt upp med att leva. Den and­ra sitter bredvid och tittar på, lyssnar, skriver och drar sina slutsatser. Då och dåuppstår vackra dikter. Men minst lika ofta blir resultatet en underfundig dramatik, som endera skildrar hur tillvaron slår krokben för sig själv eller hittar den ultimata formuleringen för hur det är att vara människa.Det är inte alls omöjligt att pjäsen Vera kommit till på det sättet. Den ges nu på Dramatens Målarsal med premiär i fredags kväll. Handlingen utspelas på ett bokförlag av det oansenliga slaget. Knappast står några blivande Nobelpristagare på utgivningslistan. Även om man den där magiska torsdagen i oktober varje år när pristagaren skall tillkännages har champagneflaskan beredd.Dessutom är bokförlaget konkursmässigt. Det är för att diskutera förlagets framtid som några av de närmast berörda träffas i pjäsen. Där finns förutom ägaren Vera själv, som grundat företaget, även delägaren och exmannen Sven, juridiske rådgivaren och väninnan Helena, ytterligare en före detta man, som dessutom är författare, och så Veras dotter Kerstin, som är assistent och alltiallo.Något konkursförfarande av övligt slag kommer dock inte till stånd. När Kristina Lugn väljer ett bokförlag som miljö, kan man vara säker på att det också kan stå för åtskilligt annat. Livet i stort till exempel. Och utöver sedvanliga uppgifter är ett bokförlag även en språkets högborg. Det är där någonstans den här pjäsen tar sitt avstamp. Under skeendets gång passar författaren dessutom på att anföra ett och annat om den svenska kulturpolitiken. Dit hör att kultur som så mycket annat måste få kosta pengar.Det är i den egensinniga meningen med bokförlaget som en livsmetafor och med språket som dess särmärke som regissören Stefan Larsson utformat föreställningen. Ett ping pongbord gör sitt till för att förstärka symbolinnehållet. Och scenografen Rufus Didwiszus har som bakgrund skapat ett ruffigt scenrum som signalerar åtskilligt av förfall.Den språkliga förtätning som brukar utmärka Kristina Lugns scenkonst återkommer även vid det här tillfället. Där andra författare behöver en lång kväll på sig, får den här pjäsen sagt vad den vill på halvannan timme. Och det är en språkligt skarptungad dramatiker som för ordet med de vassa replikerna och slagfärdigheten på högvarv. Medan Kristina Lugn tänjer begreppen har det även blivit en mycket rolig uppsättning.Åtskilligt handlar om uppgörelser. De svarar för styrfarten, och här är till slut alla inblandade. Inte bara sinsemellan utan också mer eller mindre var och en för sig. Fränast går det till mellan träffsäkre Reine Brynolfssons småcyniske Sven och den Vera i Ewa Frölings emotionellt rikt rustade gestalt för vilken allt som har med att överge att göra ligger bortom det mentalt uthärdligas gräns. Mest känslofullt blir det när Sofia Ledarp som dottern Kerstin med ett register rikt på övertoner går in i en separationsfas för att frigöra sig från modern. Och mest resolut när pålitligt snabbfotade Anna Björks väninna Helena försöker realitetsanpassa den för alla svårigheter blundande bokförläggaren.Johan Lindell i rollen som författaren Eldhagen är iscensättningens handfasta understämma och får mot slutet fylla uppgiften som allas syndabock. Och detta trots att han bidrar med sin egen parafras på vår vanligaste trygghetspsalm och därmed ger ett slags nyckel till hela föreställningen: "Vad vi tar och vad vi giver/ Samma småbarn vi förbliver." När sedan aktörerna riktar blickarna inåt går det inte stort mycket bättre. Även om här diskuteras allt från huruvida skönlitteratur är att föredra framför personliga relationer till det problematiska frihetsbegreppet, föräldraansvar, frågan om självmord och kommunikation utan kontakt.Nog är det ett konkursbo i många bemärkelser som kommer till uttryck i den här föreställningen. Det är heller inte svårt att uppfatta ett och annat eko från Strindbergs Drömspel. Och slutsatsen är delvis densamma med människor som nog mest av allt är värda vår medkänsla.Därmed får det begrepp som Kristina Lugn använder i sammanhanget, haverikommission, för de inblandade och med en för detta lyhörd regissör sägas träffa mitt i prick för den i grund och botten både varliga och ömsinta beskrivningen av de här männi­skornas tillkortakommanden. På så sätt har det också blivit en i hög grad försonlig föreställning. Det kan knappast ha inneburit några problem för skådespelarna att uppamma tillräcklig empati med de här rollerna. Av den känslan undfår publiken sin beskärda del. Sådan teater har också sitt existensberättigande.