Förtätad Fosseuppsättning i Wien

Jon Fosses lakoniska texter har en säregen kraft att kunna anpassas till sceniskt bruk. Villkoret är att regissör och ensemble bygger ut texten med egen scen och dramaturgi. I Skandinavien har vi vant oss vid kyrkogårdsstämningar som för tanken till det norska västlandet, särskilt tydlig i Falk Richters uppsättning av Skuggar på Festspelen i Bergen i våras. Andra möjligheter finns. Dröm om hösten, som i Oslo och Stockholm spelades naturalistiskt, förlöstes som abstrakt drama av Luc Perceval i München 2001.

Vad händer när vår tids mästare på stämningar, Luc Bondy, tar sig an Fosses pjäs Schlaf (Sömn, Svevn) i på Akademietheater i Wien? Två unga par har simultant flyttat in i en vitmålad våning, det ena paret är lyckliga, trivs och får barn, det andra äktenskapet förblir barnlöst och problematiskt, då hustrun aldrig trivs i våningen. Den första scenen är skriven så att de båda paren befinner sig i rummet samtidigt, men utan att se eller känna till varandra. De får ordet några minuter i taget. I Karl-Ernst Herrmanns magnifika lätt abstrakta scenografi ersätts väggar delvis med skärmar. Rummet vilar i ett ljus med grön nyans. Golv och vinklar liksom belysning förändras lätt under föreställningens knappa två timmar. Vardagsrummet öppnas mot ett badrum, där man exempelvis kan raka sig, ett rum som kanske också blir kök. I taket hänger en glödlampa, en ensam röd telefon och en ouppackad kartong vitvaror står kvar hela kvällen.

Så avlöses de fyra unga en efter en i mer komplexa scener av en kvartett, där det andra paret blivit medelålders; mannen släpar på en sovsäck i våningen och hustrun märks, förutom som frånvarande, mest i en scen med sin älskare och i en strindbergsk konfrontationsscen med maken. Identiteten mellan de yngre och de äldre markeras blott genom ett handslag eller en lätt beröring. Tiden ifrågasätts genom att det första paret redan hunnit bli åldringar.
Föreställningens nav är Edith Clevers gamla kvinna. Hon tycks göra entré av en slump. Med gråstripigt hår, klädd i urtvättade linnekläder och försedd med stödstrumpor framträder hon som en allvetande skugga ur det förflutna, ett orakel. Till den medelålders mannen säger hon att hon är någon som bott i våningen och alltid var där. Hon stapplar och förses av Martin Schwabs omtänksamme gamle make med käpp och småningom rullstol. Clevers minspel röjer allt från hjälplöshet till eftertänksam underfundighet, i synnerhet i de egendomliga scenerna med den medelålders mannen. Få behärskar konsten att titta på medspelare och åskådare som Clever; vid några tillfällen också med den senilas frånvarande blick. Tack vare Clever säger oss pjäsen mycket mera än att vår tomma våning bär spår av dem som bott där förut. Nollställd och sittande på golvet eller på stolen med ena benet uppsträckt är Clever också en clown, eller en Envar, ungefär som Lotte i Botho Strauß Groß und Klein, en roll hon spelade för snart 30 år sedan.

Luc Bondy fyller med ekvilibristiskt berättande i gester ut pjäsens stämmor till yngre och äldre personer med biografier som aldrig riktigt avslöjas. Rekvisitan kompletteras med resväskor, leksaker och matvaror. Så uppstår en säregen bitterljuv hyperrealism med lekfullt absurda drag och tankarna förs till de Straußpjäser (Kalldewey, Farce, Tiden och rummet, Schlußchor m.fl.) som Bondy iscensatte på Schaubühne under 80-tal och tidigt 90-tal.
Signalerna till Beckett är tydliga, såväl i Clevers rullstolsscener som hos den förste utomvärldsligt naive unge mannen (Philipp Hauß) som likt Krapp intar föda. Runt det äldre paret byggs intrigfragment. En elegant eftertänksam son, gestaltad av Christian Nickel i klanderfri kostym, får oss att förstå att de gamla föräldrarna redan är döda. Vi är utanför tiden. Till sist faller den gamla kvinnan samman i rullstolen, männen konstaterar att pulsen stannat och hon bärs ut på bår.

Iscensättningen fylls av överraskningar: sonen har med sig en fisk som present till sina pensionärsföräldrar; hans förhållande till fadern är aggressivt. Det andra parets barnvagn är orangefärgad. Åskådaren utmanas hela tiden att tyda tecken. Fosses spartanskt ordkarga pjäs som utspelas på en icke-plats har blivit mindre minimalistisk och mer pregnant anekdotisk. De svävande tonerna och mozartanspelningarna i ljudkulissen skapar en egenartad stämning som rytmiseras med ljuset. Den tranceartade atmosfär åskådaren förnimmer är mindre den negativa mystikens än det förtätade konstverkets. I denna vackra iscensättning tycks såväl aktörerna som själva scenrummet gestalta den sömn som är pjäsens tema.

Förtätad Fosseuppsättning i Wien

Roland Lysell har sett Luc Bondys stämningsfulla version av Jon Fosses Schlaf på Burgtheater i Wien.