Florence Foster Jenkins var sin tids insiktslösa Idolauditiondeltagare. Utan någon som helst känsla för vare sig toner eller rytm tog hon sig an allt från Mozart till Verdi på sina konserter som hölls för New Yorks societet på Ritz-Carlton. En långvarig trotjänare var hennes pianist Cosmé McMoon, vars identitet länge varit något hölj i dunkel och spekulationer.
I denna lilla pjäs av och med Snerikes nationsteater får vi ta del av en åldrig Cosmé McMoons återblickar till en tid då han som ung fattig musiker kom till storstaden och träffade den excentriska Madame Florence Foster Jenkins. Vad som till en början var ett brödjobb för den aspirerande musikern kom så småningom att leda till ett tolv år långt samarbete. Magnus Åberg som McMoon markerar de två tidsinramningarna med hjälp av ett par glasögon. Monologerna kompas av förnöjsamma showtunes spelade av honom själv på flygel. Veronica Johansson som Florence Foster Jenkins är som Bianca Castafiore i sin totala självupptagenhet. McMoon är den som får bära insikten och skammen för dem båda.
Manuset är inte helt hundraprocentigt tätt och det blir många upprepningar i stil med att hon kommer med en tokig idé och han protesterar men faller ändå till föga. Det är synd att det blir lite för många transportsträckor, för Veronica Johanssons sångnummer är riktigt roliga. Det enda som brister i dem är egentligen att hon sjunger för snyggt för att vara Jenkins. Andra akten kulminerar i det stora framträdandet på Carnegie Hall med många rappa tidsväxlingar och kostymbyten.
Till sist lyfter ju Florence Foster Jenkins historia viktiga frågor om vad som räknas som talang. McMoon reflekterar i pjäsen huruvida Jenkins var en fullständig idiot eller ett avantgardistiskt geni. Hur det än förhåller sig så var hon var som ett stort långfinger åt estetiska normer. Och det är värt att hylla.