Förhöjd livskänsla på Unga Klara

Om att bryta det invanda, våga utmana och kanske åstadkomma en förändring handlar Naomi Wallaces pjäs Skuggfåglarna, som i går kväll premiärvisades på Unga Klara i Stockholm. Eftersom föreställningen i första hand vänder sig till högstadieelever och gymnasister får det sägas vara ett trösterikt budskap. Därmed ansluter sig regissören Kajsa Isakson också till det som Suzanne Osten från första stund sett som Unga Klaras uppgift i svenskt teaterliv: att försvara människan.

Scenografen Lars Östbergh har låtit en bred och svängd trappa utgöra spelplatsen. Givetvis för den tankarna till alla nivåskillnader och trappor som finns i samhället över lag. Men förutom att ge pjäsen en stabil hierarkisk och social förankring, handlar det också om att skapa en inramning med musikaltycke. Magnus Larssons musik som beledsagar skeendet innehåller lika mycket klanger och bakgrundsljud som melodier. En ung publik som är van att låta alla upplevelser fyllas ut av ett tonbrus bör känna sig hemma i den här föreställningen.
Det gäller även det i hög grad fysiskt präglade scenspråket. Även om MTV kanske inte längre utgör normen för hur verkligheten skall paketeras, är det ändå rörelsemönstren, de fysiska åtbörderna och skådespelarnas grupperingar som bestämmer mycket av den yttre formen. Och symbolspråket, i den mån det förekommer, eller de betydelsemättade typsituationerna är inte svårare att avkoda än vilken vanlig rock- eller hiphopvideo som helst.

I sin grundtext handlar Naomi Wallaces pjäs om det depressionens 1930-tal som innebar en svår omställning för åtskilliga i dramatikerns hemland USA. Många fick se sin tillvaro slås i spillror Där de ekonomiska och även sociala skyddsnäten saknades, gällde hotet inte så lite den rent fysiska överlevnaden. Kajsa Isaksson har tonat ner de aspekterna i sin instudering och i stället riktat uppmärksamheten mot de utslagna företagen och arbetslöshetens villkor. Den småstadshåla som avbildas kan därför vara vilken avkrok som helst också i våra dagar, i vilken arbetstillfällena hela tiden minskar och livet går på sparlåga.

Men minst lika viktig i uppsättningen är den enahanda och tröstlösa atmosfär som breder ut sig, när framtidsutsikterna ter sig så hopplösa. Det drabbar alla oavsett ålder eller bakgrund. Men mest utsatta är givetvis de unga som på ett alltför tidigt stadium i sina liv möts av en total ovisshet och vilsenhet om hur de skall styra rätt i sin tillvaro. Pjäsen rymmer på så sätt ett politiskt sprängstoff och en samhällskritik av det ansenliga slaget, även om Kajsa Isaksson nöjer sig med att antyda dess existens.
Vad hon i stället lyfter fram och låter bli föreställningens allt övergripande tema är vad som händer när denna totala brist på orienteringspunkter och framtidstro möter en ung människa som befinner sig i övergångsskedet mellan barndom och vuxenliv. Utan förebilder eller vägledning återstår inte stort mycket mer än en väldig sårbarhet hos de bägge centralgestalterna Pace och Dalton. Att de av omständigheterna försätts i en situation, då de måste gå så långt som till att utmana döden för att känna att det över huvud taget finns till, är svårt att se som annat än en väldig anklagelse mot ett samhälle som lämnar de unga i sticket.

Men samtidigt har Kajsa Isaksson med hjälp av sina bägge skådespelare Katharina Cohen och Tito Pencheff åtskilligt att säga om de olika stadierna under denna destruktiva process som säkert ger många tillfällen till igenkännande och identifikation hos den tilltänkta publiken. Också detta är en kungstanke i Unga Klaras verksamhet. Att få åskådarna att stanna upp, tänka efter och kanske välja en annan väg i sina liv. Det är därför mera situationer än ett episkt förlopp som gestaltas i den här föreställningen. Precis som i filmens värld klipper pjäsen mellan olika tidsplan. Alldeles enkelt är det aldrig. Men där ges desto mera av tillfällen till tolkningar om sammanhang, som kan diskuteras länge efteråt.
I överensstämmelse med pjäsens titel intar skuggspelen en framskjuten plats i formspråket. Men även charaderna får stort utrymme vid sidan av dansens alla turer och rörelsemönster. Därutöver ger regissören med stor varsamhet, känslighet och exakthet den erotiska laddningen mellan pojkflickan Pace och hennes två år yngre vän Dalton stort spelrum. Katharina Cohens Pace är lika försigkommen som hårdhänt och resolut men förmedlar samtidigt ett främlingskap i tillvaron i stort som är starkt gripande. Hos Tito Pencheffs Dalton och dennes förvandling från oskuldsfullt barn till brådmogen vuxen finns en nyfikenhet på livet som fått en mycket säker återgivning.

Cilla Thorell och Per Graffman gör Daltons av samhällsutvecklingen hårt tilltufsade föräldrar. Av dem har Thorell den stabilaste tågan, något som kommer både sonen och på sikt även det hotade samhället till godo. Graffmans pappa färdas så långt det går att komma i uppgivenhet, när han får sparken från det arbete som givit hans liv innehåll och mening. Men där finns även en samhörighet med Dalton som blir det livsvärde som kanske får honom att orka leva vidare. Ett liknande förhållande kommer även till uttryck mellan Lars Hanssons vakt på häktet och dennes pojke, som omkom vid en motsvarande lek med döden som den Pace och Dalton är på väg att iscensätta. Också i Lars Hanssons fall handlar det om den sortens närhet, på vilka avvägar den än hamnat, som har med tillvarons grundupplevelser att göra.

Om slutscenen skall uppfattas som hoppfull och som en vändning till det bättre i detta skickligt genomförda ödesdrama må vara osagt. Röda blommor faller från tågvinden, alla dansar till 30-talsjazz, samtidigt som det stora lokomotivet anländer och ett tågsätt i betydligt mindre skala tuffar runt. Men har publiken bara lärt sig en bråkdel av det som Paces dubbelgångare (Clara Norman) iakttagit, när hon dyker upp och då under föreställningens gång, är säkert mycket vunnet. Inte minst när det handlar om den förhöjda livskänsla som också teatern kan ge. På den punkten har Kajsa Isaksson lyckats över hövan i den här uppsättningen.

Förhöjd livskänsla på Unga Klara

Det är en i hög grad dagsaktuell problematik som möter den tilltänkta, unga publiken i Unga Klaras skickligt genomförda uppsättning av Naomi Wallaces pjäs Skuggfåglarna, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.