Företaget, familjen och Gud

”Det är inte kyrkan, i synnerhet inte det politiska partiet, utan företaget som är vår tids mäktigaste institution.” Så säger Ken Lay, grundare och högsta chef på Enron, företaget som låg bakom den största konkursen och den mest omfattande ekobrottshärvan i amerikansk historia. Och om makt kan mätas i den skada den åsamkar om den missbrukas då får man nog ge Lay rätt i hans påstående. Tusentals människor förlorade inte bara sina jobb utan också sina livsbesparingar, pensioner, sin framtid, på Lays och Jeff Skillings barnsligt naiva luftbygge.
   
Lucy Prebbles pjäs om skandalen som skakade USA i början av 2000-talet har gjort succé på såväl West End som Broadway. I höstas spelades den för första gången i Sverige, på Örebro länsteater. I Stockholm stadsteaters uppsättning har det blivit en rapp och mycket underhållande, om än också oroande, pjäs. Regissör Olof Hansson har skapat en snygg och mycket välgenomförd föreställning som i sin snabba klippteknik, med hastiga byten mellan olika scener, och med sitt bakgrundsskvalande soundtrack mest påminner ett filmiskt berättande. Mina tankar går ofta till Steven Soderberghs Oceansfilmer. VD:n Jeff Skilling framstår också i Björn Bengtssons alldeles utmärkta gestaltning lika mycket som skurk som vilken Danny Ocean som helst.
   
Bengtsson spelar Skilling, närmast autistiskt instängd i sin alltmer växande ekonomiska bubbla, med en speedad hetsighet och en övertro på den egna mentala förmågan, som i själva verket förvandlar vansinne till genialitet. Han driver sitt företag efter darwinistiska principer (egennytta och konkurrens) samt med en patriarkal grabbighet som kör upp dildos i ansiktet på dem som tvivlar och sätter på det kvinnliga chefsämnet för att sedan avskeda henne. Lars Lind gör Ken Lay till en helylle sydstatscowboy, en parodisk JR eller George W, vars heliga treenighet heter: företaget, familjen och Gud. I den ordningen.
   
Enron är en bisarr och kuslig betraktelse över girighetens och lögnens skuggspel. En siffrornas snåriga djungel, som i Magdalena Åbergs scenografi faktiskt tar fysisk gestalt på scen. En djungel där dock lystnaden och lögnen i slutänden alltid förtär och förgör sig själv.