Föreställning över bord
Efter en lyckad Hamlet har man på Stockholms stadsteater nu valt att göra Stormen. Stora scenen satsar på välkänd dramatik, men varför pröva lyckan två gånger? Stormen i Jan Maagaards regi faller samman, skriver Astrid Claeson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Stockholms stadsteater, Stora scenen: Stormen av William Shakespeare, översättning Bengt Anderberg, regi: Jan Maagaard, scenografi: Peter Schulz, kostym: Mats Persson, mask: Frida Johansson. Medverkande: Peter Haber, Samuel Fröler, Lars Green, Stefan Ekman, Lars Göran Persson, Martin Rosengardten, Liv Mjönes, m fl.
Prospero (Peter Haber) är den rättmätige hertigen av Milano. Han har sedan många år varit bosatt på en ö med sin dotter Miranda (Liv Mjönes). Ivägkörd av adliga skurkar har han skapat sitt liv tillsammans med dottern samt luftanden Ariel (Martin Rosengardten), och den vilde, vanställde slaven Caliban (Lars Göran Persson) — och magin. Så en dag är kungen av Neapel med följe på väg från Nordafrika tillbaka till Italien — och i följet finns den orättmätige hertigen av Neapel.
Prospero ser sin chans att hämnas och rättfärdiga sig och sitt arv. Han skapar en storm och ett skeppsbrott — och räddar alla ombord på det sjunkande skeppet iland på sin ö. Så kan Shakespeares drama om kärlek, maktspel och frigörande börja. I Stormen finns allt: natur kontra världslig makt, frihetsdrömmen, politik, de komiska figurerna — och kärlek och hat. Det är dessutom en text som inbjuder teatern att till fullo använda sig av sin form.
En snäll Prospero
Peter Habers Prospero är snäll, en man som älskar sin dotter mer än någonting annat, och besitter en magi som på Stadsteatern är lugn och inte alls farlig. Monstret Caliban är också snäll, sin deformering och vildhet till trots. Till
och med de makthungrande och intrigerande männen på skeppet är snälla. Ingenting är farligt och vi kan vara förvissade om att allting kommer att lösa sig till det bästa. Munskänken Stefano (Bengt Järnblad) och narren Trinculo (Stefan Ekman) är burleska och roliga!
Prinsen degraderas
Mats Perssons kostymer har en anstrykning av 1800-talets första hälft. Kontrasten mellan de på ön bosatta, deras världsliga degradering och dem som kommer iland på ön är stor. Miranda är barfota och fri i sin gula kjol och lösa skjorta, även Prospero är löst klädd i vit långskjorta. Herremännens kläder är bjärt färgade och det är både jackett- och frackkänsla hos dem. Deras hållning blir rak av hårda västar och raka byxor.
Den som skiljer ut sig är prinsen Ferdinand (Albin Flinkas). Han får av sig hovkläderna, han degraderas efter att ha träffat Miranda och kommer då att få likna henne och Prospero med lös skjorta och utan skor.
Outnyttjad scen
Scenen är uppbyggd av fyra på varandra närmast slängda plattor. Plattorna är bruna och i fonden står en lätt vajande förstoring av Prosperos trollstav — eller kanske är det masten av det förlista skeppet, avtecknad mot en blå vägg. Men ingen ansats görs att använda scenen, scenografiska möjligheter, eller teatern. Väl på scenen har skådespelarna absolut ingenting att jobba med — eller mot. Det som i scenografin agerar scenbyte är den översta plattan. Och medan publiken väntar, och väntar ännu längre på att denna ska höja eller sänka sig, händer väldigt lite. Gång på gång tillåts vi i publiken att lämna den magi som Stormen och teatern har makt att skapa, men som regissören Jan Maagaard förbiser.
Tablåteater
Det vi bevittnar är drygt två timmar tablåteater. Bild på bild radas upp, replik på replik sägs. Skådespelarna står i kluster på scenen och spelar sina anvisningar. De rör sig inte mycket, med undantag för Ariel som får dyka upp från olika håll och flyga, och här är det mycket linor som dessvärre tar över Ariels uppenbarelse som söt pojke. När de tre gudinnorna Iris, Juno och Ceres rullar in på scenen efter att Prospero trollat fram dem, sjunger de inte en, men två sånger — och under tiden tittar Miranda och Ferdinand storögt på och Prospero sitter i teaterns kända tankepose.
Stormen sida för sida
Men i tablåerna finns också pustar av hopp: till exempel Mirandas känsla av att ha träffat en man i Ferdinand — trots att hon är medveten om att hon bara sett sin far och Caliban tidigare — det är riktigt roligt. Liv Mjönes förstärker Mirandas fascination ytterligare när hon upptäcker herremännen — att det kan finnas så många män! Men så brister det som Mjönes håller på att bygga upp: ingen svarar på hennes spel. Ingen gör någonting — för nu är det ju en annan skådespelare som talar och har replik, då är det bäst att stå stilla och lyssna! Ögonblick tillåts inte fortsätta, ingenting dras ut på. Det är Stormen sida för sida, och mellan alla uppradade bilder är det långa mellanrum under vilka skådespelare kommer in på, eller går ut från scenen — för Gud förbjude att någonting händer samtidigt!
Ofärdigt och tråkigt
Tekniska missar en premiärkväll är lätta att förlåta, och de spelar ofta ingen roll. När den andra missen inträffar under Stormens premiär är även den förlåtlig, men i den här kontexten kommer den att förstärka min känsla av att det hela är ofärdigt, taffligt och framför allt tråkigt. När faller föreställningen samman? Svaret är att nära nog varje scen leder fram mot samma mål: Katastrof. Stormen på Stadsteatern brister på alla punkter — i regi, i scenografi och i ansats — men det är är inte skådespelarnas fel. För på scenen står skådespelare som kan mycket, mycket mer än de tillåts visa i Stormen. Dessa har i höst reducerats till talande rekvisita, rekvisita som Shakespeares text inte kan hjälpa.