Uppsättningen av Löwensköldska ringen-trilogin på Uppsala stadsteater rullar igång i väldig fart. På några minuter har man i ett referatraseri avhandlat hela berättelsen om Karl XII:s ring och den släktförbannelse som stölden av den utlöser. Ett par hängda lik i bakgrunden, en vitsminkad vålnad och ett skräckfilmsvrål får manifestera det gotiska grundackordet.
Sedan fortsätter det länge i samma takt. Unge huvudpersonen Karl-Artur Ekenstedt ska bli något stort. ”Kanske präst?” skojar en familjemedlem. Nästa sekund är prästkappan på. Han träffar Emelie Wallbergs charmiga Charlotte Löwensköld på en prästgård, kysser henne, åker till Uppsala för studier. ”När du kommer tillbaka ska vi äntligen gifta oss!”, säger hon. Ögonblicket efter är han tillbaka.
Publiken kastas runt av regissören Anna Azcárate, liksom rollfigurerna av ödet. Och inte bara i handlingen. Selma Lagerlöfs trilogi är ett collage av genrer och stämningar, men där spänner bågen trots allt över tusen sidor text. Här skiftar ytterligheterna från en scen till en annan. Först skräck, sedan en buskisposerande Gustav Levin som dalkulla, och så plötsligt vackert koreograferad absurdism…
Vad man dock inte finner är psykologisk realism. Myllret kräver tydlighet i gestaltningen och rollfigurerna förenklas. Mest påtagligt blir det kanske med den modersbundne Karl-Artur, spelad av en frustande kolerisk Harry Friedländer. Redan hos Selma Lagerlöf var han svår att tycka om, här blir han outhärdlig i sin fanatiskt självupptagna självuppoffring. Om någon känner skadeglädje inför hans allt mer invecklade krångel med de tre kvinnor som kretsar kring, reflekterar sig i och positionerar sig mot, honom, är det förlåtet.
Det hela verkar kanske ”lite snabbt i vändningarna för en oinvigd”, som Karl-Artur själv formulerar det angående turerna i sitt kärleksliv. Det kan gälla för själva uppsättningen också. Har man inte böckerna i färskt minne går nog delar av den komprimerade intrigen en förbi.
Det är å andra sidan inte hela världen. I stället för att försöka pussla ihop alla bitar kan man fundera ett slag över den förbannelse ringen materialiserar: den freudianska dödsdriften, människans obegripliga vilja att bryta ned sig själv och allt vackert. När den som här kläs i utopiska och asketiska drag slungar pjäsen oss rätt in i den brännande samtiden.
Eller så kan man bara njuta av den förförande estetiken, de överväldigande vackra enskildheterna. Pjäsen är lika visuellt anslående som musikaliskt suggestiv. Och om den malande litanian från den där arme svartrocken blir för påfrestande så finns hela tiden de koreograferade kropparna omkring honom, som i stum expressivitet vittnar om den mänskliga förbannelsen.
Som, påminner oss Selma Lagerlöf, egentligen är två: den att döda, och den att älska.