Unga Klara har med Suzanne Osten som vägledare genom åren gjort många djupdykningar i såväl psykoanalytiska teorier som i barns olika utsatta situationer. När de nu med pjäserna Uppfostrarna & De ouppfostringsbara tar sig an uppfostran och föräldraskap som sitt nya teaterprojekt kan man inte säga annat än att de ligger rätt i tiden. Den ena metoden och nannyprogrammet avlöser det andra. Det curlas och Juulas. Och kvar står föräldrarna villrådiga om vad som är bäst. Tycks Unga Klara i alla fall mena. Något som jag inte riktigt håller med om, men som jag tycker att det finns all anledning att diskutera.
Erik Uddenberg, som skrivit pjäserna, har inte lämnat något åt slumpen. De två separata föreställningarna blir som en odyssé i teorier och olika förhållningssätt, där såväl det genusöverskridande perspektivet som den auktoritära fostran får sig en släng av sleven. Rakel Benér och Victor Criados gestaltning av en renässans- och en invandrarfamilj, där fokus läggs på det sociala sammanhanget med tillhörighet som utpressningsmedel är svart som natten men samtidigt komisk i sin barnsliga revolt där hon trotsigt kletar snor på alla och envar.
De skapar ett slags fond till den flathet och det undanglidande föräldraskap som ändå måste sägas dominera budskapet, där den adopterade pojken som blir skickad tillbaka med en returbiljett i handen är bland det mest smärtsamma.
Här finns också vardagssituationer, som utspelar sig i den von Trierskt uppritade sexrummaren på scenens golv, som nog många föräldrar kan känna igen sig i. Floskler, eller sådant som vi föräldrar häver ur oss, om att barnen är det största som hänt oss varvat med barn som ligger på golvet och vrider sig som ålar, som skriker i affären. Barn som stör och trotsar men också barn som stöttar och tröstar sina föräldrar. Som tar ansvar för sina föräldrar och föräldrarnas känslor. Allt medan föräldrar diskuterar och förespråkar än hårdare regler, belöningsstjärnor eller som helt frånsäger sig sitt föräldraskap.
Det blir lite hattigt och inte så mycket teater av den sort som fäster sig på insidan även om skådespelarinsatserna är alltigenom lysande av Unga Klaras Cilla Thorell, Malin Cederbladh och Jan Modin samt Victor Criado men också av avgångseleverna Fredrik Lundqvist, Frida Beckman, Patrik Hont, Rakel Benér, Ulrika Nilsson och Victor Ström.
Vad Unga Klara och Suzanne Osten vill säga är mer än tydligt, kanske är det också det som är problemet med föreställningen främst i den andra barnpjäsen som spelas med halvmasker.
Masker med olika uttryck som ska hjälpa skoleleverna att berätta vad de känner för känslor. Masker som också med tydlighet, och ett slags kvardröjande känsla, berättar att det som syns utanpå är en sak, men det som sker innanför en annan.