Folkligt tempospex

Ungefär tio minuter in i spexet Tramses II drar hovnarren i faraos hov (spelad av Per Wickström) av ett potpurri i huvudsak baserad på Sinatras New York, som får nackhåren att resa sig, och han följer upp med ett omstartsnummer som är minst lika bra. Det är så förbannat kul och proffsigt att man nu börjar tro att Uppsalas samlade spexare verkligen ska lyckas infria de högt ställda förväntningarna på detta storspex i Konserthuset.
Tyvärr är det spexets bästa nummer och även om resten av föreställningen bjuder på många skratt och omstarter - och utmärkta sång- och skådespelarprestationer - blir det aldrig riktigt samma tryck. Lokalen, Stora scenen i Konserthuset, är en skurk i dramat. Publikens delaktighet förminskas under det höga taket och den skickliga orkestern blir inte så öronbedövande och medryckande som man är van vid i spexsammanhang.

Tramses II är en egyptologisk förväxlingskomedi som inleds med att faraons och hovnarrens söner blir förväxlade vid födseln. Spexet handlar i huvudsak om de förvecklingar som uppstår när de båda sönerna försöker följa i vad de tror är sina fäders fotspår alltmedan genetiken sätter käppar i hjulen. Skådespelarna är nästan för rappa och replikväxlingarna för många för att publiken ska hänga med. Omstarterna kommer ibland tre repliker för sent, vilket verkligen ställer till det för skådespelarna.
Spexet Tramses II är förmodligen resultatet av en kommunal skrämselhicka eller möjligen en eftergift till de kritiker som hävdat att skrytbygget Musikens hus är en elitistisk satsning. Till och med spexare kan få ta Stora scenen i anspråk i två dagar, hur folkligt är inte det?

Eftersom pjäsen är anpassad efter en något bredare publik är också manuset i stort rensat på interna, studentikosa och akademiska skämt, vilket nog är ett misstag. Vad är skillnaden på ett extrovert spex i Konserthuset och en historisk revy i Folkets park? Inte mycket, tyvärr.
Men Tramses II är på det hela taget ett rejält och roligt spex, med skådespelarinsatser man måste bli imponerad av. Särskilt Mattias Lindgren (Tramses) och Britta Forsgren (Xena) utmärker sig.

Folkligt tempospex

När Uppsalas studentspexare samlar styrkorna och sätter upp ett spex för den bredare publiken i Konserthuset - då är det inte konstigt att det blir bra. Tramses II är något så udda som ett extrovert spex, vilket har sina nackdelar, skriver Johannes Nesser.