Folkhemskt och påhittigt i Örebro

Det blev föreställningarnas biennal den här gången. Ett bättre betyg är det svårt att tänka sig för de teaterkritiker som deltagit i juryarbetet. Dessutom har nog spridningen av deltagande teatrar över hela landet nog aldrig varit så påfallande tidigare. Att Teater Bhopas Samlarna skulle ingå var närmast en självklarhet. Likaså Kia Berglunds och Teater Giljotins nytolkning av Lars Noréns tidiga pjäs Modet att döda. Om värdkommunen inte funnits med hade det varit rena tjänstefelet. Länsteatern i Örebro visade på sin gamla teater mitt emot slottet Lena Anderssons Vinter snart.

I regi av Gunilla Röör var det en föreställning om det svenska folkhemmet. Kanske ännu mera om hur det en gång sett ut än som det framstår i dag, när så mycket förändrats under senare år. Det gick väl heller inte att undgå att se att pjäsen kryssade farligt nära alla politiskt korrekta blindskär som bestämt debattordningen ett bra tag nu. I så måtto hade väl gestaltningen av såväl invandrarna och den patriarkala maktordningen som queerfrågorna inte så mycket att tillföra till vad som numera är allmängods. Och pappa Benny med sin tjockskalliga ingenjörsmässighet och ett känsloliv som en räknesticka får väl anses vara en art på utdöende. Kostelig är däremot dennes lilla motorsågsmassaker på mansrollen.

Som det här rapsodiskt berättade dramats viktigaste tema framstår i stället behandlingen av familjelögnen och den form av självbedrägeri som handlar om att blunda och inte vilja se eller veta. Men ändå känna till vad som pågår i familjens undervåningar och mest hemliga rum. På så sätt är det relationen mellan dottern Emma, känsligt fångad av Hanna Lekander, och den av Magnus Eriksson med stor konsekvens återgivna pappa Benny och dennes försök att pressa dottern till att bli en elitidrottare, som ger en intressant ledtråd till dagens debatt om unga flickor som gör sig själva illa. Att livet i sig är oberäkneligt och att lite ödmjukhet är att föredra framför alltför stor tvärsäkerhet är dessutom ett predikoämne med viss relevans för vår egen tid.

Masthuggsteatern är en fri teatergrupp i Göteborg. Under teaterbiennalen visade man sin föreställning En helt vanlig diskbank, som i första han vänder sig till en ung publik. Det var en fantasifull och påhittig pjäs där de båda skådespelarna, Åsa Bodin Karlsson och Martin Nilsson, uppträdde som en hel slagverksensemble utan ett enda instrument. Handlingen utspelas under en helt vanlig morgon från det väckarklockan ringer tills det är dags att gå till jobbet. Men under denna stund hinner aktörerna få det mesta att låta av allt som finns att tillgå i ett kök. Det sägs inte särskilt mycket. Men ljudpotentialen visar sig vara betydande hos en helt ordinär frukost. Liksom fantasiförmågan hos skådespelarna, som haft hjälp av Rolf Sossna med regin. Men själva står för både idén och alla rytm- och musikinslagen. Att diskstället efter hand visar sig vara proppfullt också med tillförsikt och livsmod är det inte minst tilltalande med det här framförandet.

Det finns likheter mellan Örebroteaterns Vinter snart och Dennis Magnussons pjäs Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred). Bägge knyter an till svensk politik och ett samhälle som lämnar åtskilligt övrigt att önska. Och till Olof Palme vars visioner kommit att eka alltmer ihåligt i takt med tidens gång. Men även Tage Erlander spelar en framträdande roll i den föreställning som Teater Terrier, en fri grupp i Malmö, deltog med under biennaldagarna. I scenerna med Erlander och Palme övergår pjäsen till att bli ett drömspel. Men merparten av handlingen, som utspelas i vår nutid och med en nyss avsutten statsminister som förebild för huvudpersonen, följer huvudsakligen en realistisk scendialekt. Dennis Sandin är regissör för denna samhällssatir om maktens anatomi, både som den ser ut i politikens värld och hos de massmediala avarterna.

Tom Ahlsell gör med övertygande kraft statsministern Lennart Gustavsson och det finns hos honom både självtillräcklighet och stråk av själdestruktivitet, som får rollen att framstå som mycket mera än en karikatyr. Samtidigt med det politiska spelet pågår också ett relationsdrama mellan statsministern och hans förra fru. Men inte minst mellan Lennart Gustafsson och dennes dotter Nina, känsligt återgiven av Sandra Huldt. Det är i detta sistnämnda föreställningen har sin viktigaste energi och utvecklas till en inlaga som ställer sig på alla osedda och övergivna barns sida. Och den fråga som uppsättningen i sista hand formulerar gäller huruvida psykoterapi kan hjälpa och ersätta där föräldrarna en gång svikit.

Folkhemskt och påhittigt i Örebro

I den första av två artiklar rapporterar Bo-Ingvar Kollberg om några av de föreställningar som ingick i förra veckans teaterbiennal i Örebro.