Flyktingöde i scenisk spegel

Vi har alla en historia, men några har fått vara med om saker gränsande till det outhärdliga alldeles för tidigt i livet. Som ensamkomna flyktingbarn, till exempel. Man kan bara tänka sig deras avresa från mamma och pappa, från gamla hemtrakter, trygga vyer, läten och lukter och ut i en värld där godtrogenhet inte är något bra bagage. I Gottsunda Dans & Teaters föreställning Pojke med resväska berättar pojken Naz sin historia, då och då vänd rakt ut mot publiken. Just det berättargreppet skapar en viss distans, men det är förmodligen nödvändigt. De mellanstadiebarn som var publik vid samma tillfälle som jag lyssnade uppmärksamt. Kan det finnas något värre för ett barn än att bli lämnad av sina föräldrar för att på egen hand leta sig över en hel kontinent? Naz resa till en storebror i London tar flera år, men han får en reskamrat, den lika ensamma flyktingflickan Krysia. Under färden träffar de flera vuxna som lurar och utnyttjar dem, men flickans förslagenhet och pojkens historier, många urgamla, håller dem vid liv och för dem vidare. Dritëro Kasapis regigrepp är hämtade från flera håll i teaterhistorien. Naz spelas frimodigt och osentimentalt av Andreas La Chenardéire. De övriga, Sandra Medina och Andreas Strindér, delar på resten av rollerna. När de spelar utnyttjande vuxna har de halvmasker över ansiktet och förvränger rösterna groteskt, vilket förstärker intrycket av rollfigurernas känslokyla. Annika Brombergs scenografi har flammig yta i blått och rost. Fond och sidstycken kan bli till både kyliga berg, öken, insidan av en fabrik och ett fiskebåtskrov. Fonden rullar framåt, mot publiken och scenrummet krymper ju närmare Naz kommer sin dröm om "mjölk och honung" hos storebror i London. Tematiskt påminner föreställningen om Michael Winterbottoms film In this world, som fanns på Uppsalas biorepertoar 2004, en spelfilm om två flyktingpojkar med dokumentär känsla. Gottsunda Dans & Teaters Pojke med resväska är förmodligen så nära en svår verklighet man kan komma och ändå vara på teatern. Trots att stoffet (åtminstone teoretiskt) är välbekant och trots föreställningens osentimentala ton är den gripande.