Marianne Lindberg de Geers iscensättning av Karolina Ramqvists ”Flickvännen” skulle ha haft premiär redan 2015 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm men ställdes in. Nu när åren flutit förbi har Karolina Ramqvists roman om gangsterflickvännen Karin fått många nya klangbottnar. Från ett globalt feministiskt uppror i metoo-rörelsen till ”huskvinnodebatten” här hemmavid, om huruvida det kan anses feministiskt att som kvinna vilja låta sig tas om hand av en man.
Och den frågan blir central när nu ”Flickvännen” får sin premiär på Uppsala Stadsteater. Karin, spelad av en energisk Natalie Sundelin, är en ung kvinna utan egna ambitioner utöver att tas om hand av sin kriminelle pojkvän John. Eller? För samtidigt som hon dyker ner i sin Dante-liknande avgrund av droger, sprit och tävlan med de andra flickvännerna om status och lojalitet så flankeras Karins värld av materiellt välstånd av modern, spelad av Eva Fritjofson, som sticker in med domslut över Karins osjälvständiga liv. Men Karin kommer till den förlösande slutsatsen att väntandet med mobiltelefoner, i sin lyxvilla med sin toppmoderna inredning är precis det hon vill med sitt liv – ambitionerna är uppfyllda. Att hon smyger med att hon tar p-piller för att inte bli med barn ska inte ses som en motsättning utan som bara ytterligare ett led i Karins personliga frigörelse – hon gör som hon vill.
Första akten spelas i princip som en monolog med korta instick av väninnorna, modern och grannen Thomas. Natalie Sundelin är som sagt energisk när hon under sina avancerade yogaposer förklarar vad som är gott med livet hon lever. Någonstans blir den överdrivna utåtvändheten i Karins agerande – hon bokstavligen skriker – en intäkt på att hon försöker övertyga. Vem då? Oss i publiken? Sig själv? Det spåret förblir oklart med Lindberg De Geers regi. I andra akten förändras dynamiken då väninnorna – flickvänner till gangsters i Johns gäng – kommer över på tjejmiddag. Nadja Mirmiran som den ystra Therese, Thérèse Svensson som den tvivlande Linda och Alma Pöysti som den flippade Anna – alla agerar på ett ytplan på vilken de aldrig bottnar. Spriten, drogerna och cigaretterna är likaså stiliserade detaljer. Och problemet är att ett bråddjup aldrig riktigt nås. Huruvida detta är intentionen kan jag inte uttala mig om. Men när allting når en kritisk massa av ytlighet utan riktig substans kan jag inte låta bli att som åskådare känna mig övergiven. Lite grann som Karin blir när John sticker ut på en stöt mot en värdetransport.