Först känner jag mig ganska skeptisk. En hyllningspjäs till mamman. Det känns ungefär lika upphetsande som en hyllningspjäs till kanelbullen. När jag sitter i foajén och bläddrar i programbladet, läser om pjäsens stora VÄRME blir jag mest klibbig under armarna. Och så titeln: Mammor. Den är så fantasilös. Inte blir det heller bättre när Göran Engman kommer in på scenen och pratar om sin mammas stuvade morötter. Plötsligt börjar jag intensivt längta efter 1970-talet då vänsterradikala döttrar lät lönnmörda sina mammor i bok efter bok.
Men så drar det i gång. Och på något sätt känns det hela väldigt ... avslappnat. Om det beror på Karin Thunbergs välskrivna manus (hon har intervjuat Göran Engman och Carl-Axel Karlsson i timmar om deras mammor) eller Jens Karlssons tonsäkra avlyssning av texten vet jag inte. Men det funkar. Scenen är avskalad.
På en hylla står en gammal Singer, en kaffepanna och en telefon med snurrskiva. Ett litet dockhus videofilmas i ena hörnet och projiceras bakom skådespelarna. Där tar långsamt Välfärdssverige form genom att skådespelarna går dit och möblerar det mellan monologerna, kanske som ett egnahem. Hur som är det en tvillingsjäl till Palmefilmen - som just nu går på bio - som spelas upp på scenen. Det är ett mått skepsis och två mått folkhemsglitter. Och det är fint.
Men det är också riktigt beskt emellanåt. För Engman och Karlssons mammor var två proletärkvinnor som växte upp delvis innan Sverige blev en välfärdsstat. När Karlsson - vars anspråkslösa spelstil jag verkligen uppskattar - berättar om hur det var för hans morsa när karln kom hem packad och rädslan "för att gå upp i limningen" värkte i kroppen, då ryser jag. E
Eller när Engman iförd tantglasögon från 50-talet berättar om hur mamman i sin ungdom tvingades "leka piga i garderoben" med direktörens son. Då fräser det av klasshat i salongen. Men trots detta är Mammor en framgångshistoria. Det är en lågmäld historia där skådisarna vankar omkring på scenen iklädda fleecejackor och skogshuggarskjortor, berättande om hur mammorna fick det bättre genom ATP och utbyggt dagis. Om hur deras kärleksfullhet på så sätt möjliggjordes. Det är en välspelad och, ja, varm historia. Fint tonsatt med bortglömda schlagers.
Det enda jag möjligen kan störa mig på är att det blir lite väl anekdotiskt emellanåt. Lite för ofta verkar historierna gå ut på att publiken ska småle gillande, åt nylonstrumpor över tv:n (så det blir färg) eller åt hemmagjorda skinnkantade pampuscher.
Å andra sidan finns det en poäng med denna stil. För på sätt och vis var dessa kvinnors liv anekdotiskt. De såg det som sin uppgift att få sina karlar att känna sig duktiga. Att stå i bakgrunden och sticka medan de byggde folkhemmet.
På så sätt får spelstilen ett slags djupverkande sprängkraft. Mammor är nämligen en pjäs om dem vars liv det inte finns någon storslagen, heroisk berättelse om. De vars historia bara kan stakas fram.