Filosofi vid livets smärtpunkter

Författaren är filosof av facket och har både med sin dramatik och sina prosaböcker nått en stor publik. Dramaten har tidigare visat hans Oscar och den rosa tanten. Den nya pjäsen skildrar ett äktenskap som varat i 15 år. Mannen har just återvänt hem efter en sjukhusvistelse. Olyckan han varit med om har resulterat i grav minnesförlust. I samspelet med hustrun försöker han rekapitulera och rekonstruera det som varit.

Föreställningen färdas längs flera spår. Ett av dem får en filosofisk räckvidd och har med frågor som sanning, jaget och identiteten och vår förmåga till kunskaper att göra. Den som själv varit inne och nosat på de här områdena känner lätt igen sig. Det är klassiska problem alltsedan den tidiga antiken då försokratikerna var i farten. Ett annat uppehåller sig vid våra jagförsvar. De som hos till exempel Ibsen brukar sammanfattas i begreppet livslögner och handlar om förhållningssätt till tillvaron som är till för att skydda från sådant som annars skulle göra alldeles för ont. Det gäller allt från bortträngning, förnekande, idealisering till projektioner. En tredje dimension påminner mest om en kriminalhistoria med fallgropar och oförutsedda bottnar. Här leder de finstilta detaljerna fram till gåtans lösning.

Regissören Eva Dahlman uppehåller sig över hela registret i sin instudering av detta drama om mannen Gilles och dennes maka Lisa. Att den senare vill passa på att i grunden omforma sin man, när han med personlighetsförlust och det egna jaget som en oskriven vaxtavla återkommer från sjukhuset är en filosofisk fråga. Samtidigt som det lyfter fram pjäsens makttema. Sprickorna och gliporna som efter hand blir tydliga i makarnas inbördes umgänge visar på vacklande försvarsmekanismer, både vad gäller nuet och det tidigare livet tillsammans. Och listigheterna och förslagenheten som både Gilles och Lisa odlar, försätter undan för undan publiken i ett tillstånd av osäkerhet om var verkligheten slutar och lögnen tar vid. Att avslöja upplösningen vore att förta pjäsen dess viktigaste beståndsdel, den spänning som så småningom övergår till slutets överraskningsmoment.

Lil Terselius och Reine Brynolfsson gör de bägge rollerna med tyngdpunkten förlagd till vad förloppet rymmer av relationsdrama. Resultatet har blivit ett kammarspel med thrillertycke men också en äktenskapsskildring. Såväl kärlek som hat, beroenden och bindningar, både fysisk och verbal slagväxling och känslor av skam och skuld utgör
beståndsdelar i en kraftmätning, om inte så lite utspelas i dialogen. För en svensk publik som är van vid spänntagen mellan människor i Lars Noréns dramatik kan Eric-Emmanuels Schmitts handlag med de här scenerna emellanåt tyckas vara i beskedligaste laget. Men det finns åtskilligt av inre glöd och uttryckskraft hos både Terselius och Brynolfsson för att maktkampen dem emellan, de ömsesidiga försåtligheterna, och bundenheten och bindningarna ändå skall ge vid handen att det även i den här föreställningen är frågan om en kamp på liv och död.

Onekligen är det en ironisk poäng i sammanhanget att Gilles yrkesmässigt är författare av kriminalromaner. Detta yrke får också en intellektuell inramning av Lehna Edwalls scenografi med bokhyllor från golv till tak avbildade på väldiga glasskivor. Därmed förstärks även det av pjäsens innehåll som handlar om människans belägenhet mellan värderingar av modernaste snitt, med en frihet som hon kanske inte är vuxen, och en reptilhjärta som tänker i banor av kontrollbehov och svartsjuka. Ytterligare ett plan i uppsättningen väcker frågan om skillnaden mellan teaterns och vardagens rollspel. Både Terselius och Brynolfsson har god hand med de flesta av det här dramats många övertoner och sidospår. Men kanske allra mest med den känslomässiga laddningen som får sina sårigaste genomslag lika mycket i uttrycken för ömhet och närhet som i de gester av avvisanden som röjer, att det är åtskilligt som står på spel. Här finns pjäsens djupaste smärtpunkt och det som berör allra mest i denna Eva Dahlmans välgjorda uppsättning.

Filosofi vid livets smärtpunkter

Är det vi själva eller vår omgivning som bestämmer vilka vi är och blir? Denna för det dagliga livet inte helt försumbara fråga ställs i Dramatens på Lilla scenen i helgen premiärvisade uppsättning av fransmannen Eric-Emmanuel Schmitts pjäs Små äktenskapliga brott.