Idén är lika briljant som enkel. Det finns knappast någon som inte har åtminstone en handfull låtar som etsat sig fast i minnet förknippade med filmscener. Publikunderlaget för en kväll full av sådana stunder borde vara oändligt och chanserna för en lyckad show stora. Och även om ledmotivet till Un homme et un femme är lika sövande som Andrea Geurtsen antyder med sitt gäspande så är publiken med från första minut.
Sedan rullar det på med klassiker som Diamonds are girl’s best friend, ledmotivet till Gudfadern, I heard it through the grapevine, Mrs. Robinson. Det blir en nostalgikväll med många roliga ögonblick och minnen som säkerligen varierar mycket i publiken utifrån var man var och gjorde när man såg filmen i fråga och hörde musiken för första gången.
Andrea Geurtsen imponerar i flera sångnummer och John Fiske och Paul Kessel gör ett bra jobb i sina. När det gäller låtar vars originalversioner är så inpräntade i ens medvetande är det dock svårt för hjärnan att acceptera versioner som inte är på samma nivå även om tyngdpunkten här snarare ligger på humor än precision. Många av låtarna verkar också förrädiskt enkla när man lyssnar på originalen. Perfect day låter till exempel i Lou Reeds ursprungsversion som att nästan vem som helst skulle kunna sjunga den, men få har lyckats matcha den.
Play it again Sam-ensemblen har inte gjort det lätt för sig när man via en önskehatt under höstens föreställningar låtit publiken bestämma låtlistan den här gången. Att inte själv kunna välja låtar som man kan och som passar en höjer förstås svårighetsgraden. Den största invändningen mot Play it again Sam 2 blir också det förutsägbara låtvalet. Förutom extranumrets I’m so excited från Pedro Almodóvars film med samma namn, som inte haft premiär än, bjuder kvällen inte på en enda oväntad låt. Och det är alltså en miss som vi i publiken själva får stå för.