Filippa Bark utför stordåd på Stadsteatern

När man - för det ska man - nedstiger till Stadsteaterns scen Ettan nedstiger man till högstadiet och den förfärliga tid som kallas fjorton. Eller tonår.
Förfärlig? Ja, oavsett om man är mobbad, cool hårdrockare eller hör till innegänget vågar jag påstå att det är förfärligt att vara i brytningstiden mellan barn och halvvuxen. Ännu värre är det om man har stripigt hår, tjocka glasögon och inte tillhör alls.

Filippa Bark (Sissela Benn) går i 9F i parkernas stad Malmö. Hennes idol är Helen Sjöhlolm och i sitt rosa flickrum spelar hon upp scener ur Kristina från Duvemåla tillsammans med sin vita tygkanin Milky (Bengt Nilsson). Helen Sjöholm som var vanlig, kanske retad, sedan upptäckt och så - allas favorit. Bengt Nilsson är oemotståndlig som kanin.
Karaktären Filippa Bark är inte ny, vi har sett henne i SVT, i Melodifestivalen och hört henne i P3. Hon har under sommaren turnerat med Riksteatern.
Men på Uppsala Stadsteater är hon mycket allvarligare än förr. Hon berättar historien om flickan som inte får vara med, som inte blir bjuden till festen dit alla utom hon och en annan blir bjuden.

Med teknisk briljans visar Sissela Benn just Den Där som finns på varje högstadieskola. Ett kroppspråk som är stelt och explosivt återhållsamt, som ville hon bara försvinna. Och vi skrattar - men aldrig åt Filippa. Kanske mer åt oss själva som, hur coola vi än var, känner igen oss i det där flickrummet. Med en enorm rosa säng, kuddar, storslagna drömmar om att göra mobbarna mållösa - och trotjänaren Milky genom vilken hon lever alla de drömmar hon har.
Drömmar om att få vara en del av ett sammanhang. Vara den som
Jessica i 9A inte ger sig på. Vara med. Jag har aldrig sett en skådespelare gestalta tonåren så som Sissela Benn.

Men mer än att kasta mig och säkert många andra tillbaka i tiden ställer Sissela Benn frågan till alla innegäng och coola hårdrockare - hur ska man lyckas bli accepterad som den man är om ingen tror på en? Om man förväntas vara någon annan, något annat än den/det man är? Om ens egen mamma, med sina egna problem, önskar att man var mer vanlig, var den som blev bjuden på fester och inte lekte fest med sin gamla tygkanin på rummet.

Men tygkaninen i mansstorlek har haft väskan packad länge och får till slut nog. Lämnar Filippa som desperat försöker få honom tillbaka - drar och sliter men är tvungen att släppa honom till mörkret i kuliserna. Hon måste vidare ensam, se att Milky bara var en leksakskanin - liten och livlös.
En äldre man sade efter premiären i lördags att han var rörd till tårar. Jo, det är man nog lite till mans - en recension gör inte föreställningen rättvisa för det utförs stordåd på Ettan under hösten.

Filippa Bark utför stordåd på Stadsteatern

Det är stordåd som utförs i Filippa Bark och döden på Uppsala Stadsteater, skriver Astrid Claeson.