Festkväll med yrväder på Brunnsgatan

Det är kvavt i luften och det både mullrar, blixtrar och kommer en regnskur i August Strindbergs drama Oväder. Den pensionerade ämbetsmannen får för några ögonblick återuppleva sitt sedan fem år upplösta äktenskap. Allt undanstoppat groll väcks till liv igen. Men ovädret drar snabbt förbi och livet i hyreshuset återgår till det vanliga.
Strindbergs kammarspel om ålderdomens längtan efter lugn och frid är utgångspunkt för Staffan Westerbergs nya pjäs, den i fredags kväll premiärvisade uppsättningen av Oväder på Brunnsgatan. Kvartersrevy har den nye upphovsmannen lagt till som ett slags artbestämning. Det skall dock uppfattas i vidast möjliga bemärkelse. För Staffan Westerberg existerar inga genrebegränsningar. Inte några andra regler heller för den delen som avgör hur teater skall se ut. När numera hedersdoktorn vid Luleå tekniska universitet rumsterar om i sin teatervärld kan vad som helst hända. Det betyder att vad som bjuds är en festkväll utan like. Westerberg är ett geni och hans föreställning på Teater Brunnsgatan Fyra en enda lång seans av lycka.

Ändå har inte de oemotståndliga och underfundiga tossigheterna fått dominera föreställningen i den utsträckning som de annars brukar göra. Snarare visar han sig mera från sin absurdistiska sida, den teatertradition där han har en självklar hemortsrätt. Och det är inte lika givet som annars, att han själv är huvudperson bakom alla upptåg, förklädnader, clownmasker eller pseudonymer. Det utrymmet delar han förutom med Strindberg också med teaterkonsten, HC Andersen, medaktörerna, Tora Teje, Kristina Lugn, Jean Anouilh och publiken. Ofta. Men inte alltid i nu nämnd ordning.
Och pjäsens öppning är ett stycke meta-teater, om man så vill. Några repliker som utväxlas mellan Westerberg själv och Kajsa Reingardt handlar om mödan att lära sig textläxan utantill och framföra den varje kväll för åskådarna. Men då framträder de bägge skådespelarna samtidigt som ett slags gårdsartister framför fasaden till det i Strindbergs förlaga så hemlighetsfulla huset. Möjligen har de anlänt en kväll för sent, eftersom det både av meningsutbytet och av scenografin framgår, att här ägt rum en gårdsfest kvällen innan. Syftet med det kalaset var att hyresgästerna skulle få tillfälle att fjärma sig från varandra. Räddare kan ingen vara än de vuxnas stora skara, sjunger skådespelarna i en psalmparodi, där Kristina Lugn skrivit texten. Och det är inte enda gången den lugnska formuleringskonsten griper in i skeendet med stänk av allvar och tonfall som har med svärtan i människolivet att göra.

Att Staffan Westerberg med ett långt och framgångsrikt teaterliv på meritlistan och i begynnande åldrande vänder sig till Strindbergs Oväder, som innehåller åtskilligt av en försoning med den egna livslotten, är egentligen inte särskilt långsökt. Såväl dramatik som litteratur används ofta på det sättet. Tidigare har Westerberg också gjort en omdiktning av Nationaldiktarens Ett drömspel för en ung publik. Denna pjäs har fått lämna stoff även vid det här tillfället. Dels dyker skolscenen upp, där den egna, veckade höga hatten får vara rekvisita. Dels förekommer även andra inlån, som när såväl servetter som flummare ingår bland kandidaterna till vilka det är synd om. Ännu större plats ges dock Fröken Julie, som Strindberg får antagen för uppförande som kasperteater i Luxembourgträdgården i Paris långt före Köpenhamnspremiären. Men därmed anknyter Staffan Westerberg också till infernoperioden då förebilden för hans egen pjäs gick från teater till vetenskap.

Någon sådan utveckling syns dock inte till, när ovädret nu bryter loss på Teater Brunnsgatan Fyra. För den händelse det skall ses som något annat än ett yrväder med teatrala förtecken är det den äktenskapliga uppgörelsen mot slutet av dramat hos Strindberg som citeras rakt av. Men här är det inte orimligt att tolka inslaget som att teatermannen, författaren och skådespelaren Westerbergs i själva verket går till rätta med någon som han inte längre behöver se upp till eller känna sig bunden av. Det finns åtskilligt av sådana avräkningar under skeendets gång. Bland annat de partier där ett ålderdomligt språk kommer till användning med pluraländelsen -e. När det gäller HC Andersen och dennes synlighet i föreställningen är läget mera komplicerat. Här är förbindelsen mellan den danske sagofarbrorn och hans sentida, svenska efterföljare nog någonting som kommer att fortsätta bestå.

För även om föreställningen har en hel del likheter med en revy är den ändå genomsyrad av den sortens berättande som Staffan Westerberg är ensam om i vårt teaterliv och som är både naivistiskt och har sin utgångspunkt så nära människans skapande ingivelse det sannolikt går att komma. Det lätt oregerliga och en smula kaotiska är teatermakarens personliga röst i allt han företar sig och en gåva till publiken av ädlaste slag. Dit hör den här gången även det häfte med bilder ur den egenhändigt sammanställda scenografin som tryckts upp och ingår i entrébiljetten. Där finns den mest varmhjärtade kärlek till teaterkonsten i allt Westerberg företar sig och i den erbjuds åskådarna att delta utan prut. Vem kan stå emot en utsträckt hand med en sådan innebörd?

Till sin hjälp har han Kajsa Reingardt, en av dessa högklassiskt musikaliska skådespelare vars scenbegåvning och utförsgåvor sträcker sig över det mesta som har med teater att göra. Vill man nämna något särskilt vid det här tillfället, kunde det vara Kristina Lugn-imitationen som är nästan lika betvingande som originalet självt. Jane Friedmann har ett register som går på djupet i den mänskliga tillvaron med en särskild pejl på sådant som kräver en stunds eftertanke. Hennes insatser ger tryckstyrkan åt den ofta allvarspräglade understämman i detta framförande som färdas genom snart sagt alla i människolivet förekommande tonarter.

Det sjungs, det dansas, det spelas piano och gitarr och skalas potatis så att man i detta sistnämnda fall för en kort stund tror sig förflyttad till Teater Galeasen, som just nu också har en scen med detta innehåll. Hos Staffan Westerberg är dock innebörden en helt annan i detta skådespel med många citat ur ett gudabenådat teaterliv som pågått länge utan några som helst tecken på avmattning. "Världen är så skön", sjunger Jane Friedmann i en av sina sånger. Ja, så länge Staffan Westerberg finns, kommer det att vara så.

Festkväll med yrväder på Brunnsgatan

Med Oväder på Brunnsgatan bjuder Staffan Westerberg publiken på en överdådig teaterfest, skriver Bo-Ingvar Kollberg.