Festivalfinal i godmodets tecken

Så stor kan den magi vara som ryms i ett scenrum, att det räcker med en ensam skådespelare för att skapa en teaterupplevelse. Om också där i övrigt är helt tömt på rekvisita. Och även om den som agerar förblir helt stilla och enbart litar till rösten. Så nära befann sig publiken all dramatiks förutsättningar och ursprung vid föreställningen i fredags kväll på Lilla scenen av Sight is the sense that a dying person tends to loose first.

Den som uppträdde var den amerikanske performanceaktören Jim Fletcher. Hans landsman Tim Etchells svarade för text och regi till ett framträdande så minimalistiskt det alls var möjligt. Jim Fletchers röst och ansikte, rörliga struphuvud och blinkningar utgjorde det enda skeendet. Emellanåt avbrutet av korta pauser med vattenflaskan. Armarna hängde i allt väsentligt passiva längs sidorna. Alltmedan orden strömmade. Formade till korta påståendesatser av trivialast tänkbara slag.

För det mesta handlade det om välbekanta utsagor om den värld och verklighet vi alla delar. Om husdjur, fritidssysselsättningar, kroppsfunktioner, vanor och ovanor eller om kändisar som Brigitte Bardot eller Britney Spears. Ett och annat värdeomdöme fanns också med. Vid några tillfällen kunde det låta som invändningar mot den just pågående iscensättningen: "tiga är guld", "magi är omöjligt" eller "skådespelare simulerar känslor de inte har". Men det mesta följde ett slags fritt associerande från det ena ämnet till det andra.

Kanske var det tänkt som ett experiment för att undersöka hur stillastående en föreställning kan bli, innan den tappar kontakten med publiken. Mot detta talar det ökande tempot på slutet. Snarare kunde man där ana en desperation i framförandet som handlade om att nå fram och få bekräftelse. Också då om ett kontaktbehov alltså, av det vemodiga slaget och åt andra hållet. I överensstämmelse med pjästiteln är rentav ytterligare en tolkning fullt möjlig. Medan de pågår, svadan och ordmassorna, är de tecken för ett liv vars sista timma åskådarna får bevittna innan skådespelaren lämnar scenen.

Som avslutande inslag i scenkonstfestivalen hade man som sista föreställning på lördagskvällen lagt You are here med Brüsselbaserade ensemblen Deepblue. Det var ett framträdande av det godmodiga slaget genomfört med en glimt i ögat, en räv bakom örat och mycket humor. Utgångspunkten var själva scenrummet med golvet täckt av A-4papper. På håll påminde de om klinkers i ett våtutrymme. Dessutom strävade man efter att hitta en förbindelse mellan dagens performancekonst och tiden för vår civilisations gryning, alltså innan teatern var född. Den viktigaste markören var den röda garntråden som först avgränsade spelplatsen och gradängernas yttersta stolar. Men sedan man börjat nysta upp tråden, var det svårt att inte få Ariadne och Minotaurus på Kreta i tankarna. Samtidigt plockade de bägge aktörerna bort de vita pappersarken och ett labyrintmönster blev synligt. Det var längs dessa stigar publiken släpptes in till föreställningen.

Anknytningen till vår egen tid och datoriserade värld hade man åstadkommit med hjälp av en nära taket placerad display. Texterna var instruktioner till åskådarna. Men de kommenterade också själva föreställningen på samma gång som de som hos vilken dator som helst rapporterade om det pågående programmets verksamhet. Skådespelarna själva höll sig sysselsatta med att i olika turer bygga nya vägar genom labyrinten och samla ihop de utspridda pappersarken. En egentligen tämligen trivial syssla men ändå genomförd på ett genomtänkt och finurligt sätt och med en fängslande effekt.

Genom att låta de i små torn över scengolvet också utställda arkivlådorna komma med i handlingen, infördes så ett nytt element i förloppet. Och medan lådorna delades ut för beskådande och inspektion, förflyttades uppmärksamheten i föreställningen nästan totalt till skeendet uppe bland gradängerna. Aktörerna för sin del fortsatte obekymrat sin pappersinsamling. Att uppnå så olika fokus från aktörer och scen till publiken och åskådarplatserna får onekligen hänföras till en undersökning om scenkonstens tyngdpunkter av den högre skolan. Så fick de sammetsklädda lådorna fyllda med tyg, små gubbar i olika verksamheter, högtalare, minidisplayer och diverse budskap och ljudeffekter helt ta över. Alltmedan publiken var överförtjust och samtidigt helt manipulerad av performanceartisterna.

Det är svårt att tänka sig en mera tilltalande avrundning på en för Uppsala stadsteater lyckosamt genomförd och framgångsrik teaterfestival.

Festivalfinal i godmodets tecken

TUPP-festivalen, som avslutades på Uppsala stadsteater i helgen, blev ett lyckosamt genomfört evenemang med ett särskilt plus för den godmodiga och humoristiska avrundningen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.