Kanske är det på Café de Flore vi har hamnat, det där legendariska Pariscaféet där livskamraterna Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre pimplade kaffe (eller var det whisky) och rökte cigarett efter cigarett medan de förde sina lärda samtal om filosofi och feminism (eller var det mest skvaller om varandras älskare de i själva verket avhandlade). Hursomhelst har stadsteaterns Salongen gjorts om till ett gemytligt, lätt retroinrett, litet café. Te, scones och chokladpraliner serveras publiken som får slå sig ner i de insuttna gamla teaterfåtöljerna. Det krävs inte alltför mycket inbillningsförmåga för att med fantasins hjälp förflytta sig till Beauvoirs och Sartres Paris.
Och efter en stund släntrar hon in där mitt i caféet, som vore hon bara en av gästerna; Viveca Dahlén, teaterns grand old lady, som i höst, till mångas sorg, gör sin sista säsong på stadsteatern. Så börjar hon berätta, enkelt och utan några stora teatrala åthävor, om ungdomsidolen och den feministiska urmodern Simone de Beauvoir, hon som skrev kvinnorörelsens mest grundläggande urkund, Det andra könet, och som tillsammans med Jean-Paul Sartre, existentialismens alfahanne, var en av det förra århundradets största intellektuella superstjärnor.
Det är inte så mycket en teaterföreställning som en dramatiserad föreläsning Dahlén bjuder oss cafégäster på. Men det räcker visserligen långt. Beauvoirs liv, som Dahlén här återberättar från födelse till processionsliknande begravning, är dramatiskt och fängslande nog. Mycket pedagogiskt, nästan som vore hon en uppfostrande sagotant, tar Dahlén oss igenom det händelserika livsödet: Den högborgerliga men också fattiga uppväxten, sexualitetens uppvaknande, mötet med Sartre, relationen med Nelson Algren. Och så självklart, viktigast av allt, skrivandet. Dahlén läser högt ur Beauvoirs romaner och visar genom projektioner upp sina egna marginalanteckningar och understrykningar i en, måste man anta, ordentligt tummad Det andra könet. Dahlén är hela tiden flankerad av pappversioner av Beauvoir respektive Sartre i naturlig storlek. Det är enkelt och opretentiöst på ett avslappnat och sympatiskt sätt.
Dock skulle jag vilja ha mer av de där understrykningarna och marginalanteckningarna, lite mer personligt om vad Beauvoir betytt för ciceronen, helt enkelt mer av Viveca Dahlén. Men kanske är det bara en släng av separationsångest, då Dahlén nu lämnar stadsteatern. Visst kommer hon bli saknad.
Slutligen skulle jag vilja rekommendera alla Uppsalas högstadielärare att ta sina klasser till denna, som sagt mycket pedagogiska, tebjudning (den ges dessutom lämpligt nog under skoltid). För som introduktion till en av feminismens mest centrala gestalter och tänkare fungerar den här föreställningen alldeles utmärkt. Och lite feministisk uppfostran kan knappast skada ungdomen.