Febrigt fantastisk nycirkus av Chaplins barnbarn

En storm sveper in över Orionteaterns scen och fem människor lider skeppsbrott. De slungas handlöst runt i de suggestivt böljande vita skynkena och kastas upp i en ödslig värld, utlämnade åt varandra och den vagt hotfulla omgivningen.Det är detta som bildar den yttre ramen för James Thierrées nycirkusföreställning La Veillée des Abysses.Föreställningen, som turnerat världen runt sedan premiären 2003, har fått lysande kritik var den än spelats, och det är onekligen ett mäktigt skådespel som James Thierrée har skapat, med hjälp av så skilda begåvningar som den brasilianske capoeriadansaren Thiago Martins, operasångerskan Uma Ysamat och den svenske dansaren Niklas Ek, känd från Cullbergbaletten.Det är sällan lönt att söka efter någon intrig" eller konventionella dramaturgiska grepp inom nycirkusen, och så inte heller i La Veillée des Abysses. I stället är det olika tillstånd av saknad, sökande, ensamhet och gemenskap som gestaltas med en flödande estetisk mångfald. Akrobatik, förvandlingskonster, dans, musik och teater vävs samman i en febrig fantasi.Under föreställningen är det vissa motiv som återkommer, till exempel oförmågan till kommunikation, barriärer som skall forceras. Där finns en massiv järngrind som bara vissa i den lilla gruppen släpps in genom sedan de avgett ett lösenord med sina kroppar, och en tresitsig soffa där fyra trängs som kommer att likna en absurdistisk målning. Ett djur av något slags, kanske en häst, dyker plötsligt upp på scenen i ett surrealistiskt förvandlingsnummer. En flykt avbryts. En kyss besvaras med en örfil. Niklas Eks åldrade mansgestalt får bäras av scenen sedan han stelnat i en uppgiven pose.Många av scenerna präglas av en närmast chaplinsk komik, där mimaren och akrobaten James Thierrée (för övrigt Charlie Chaplins dotterson) med sitt uttrycksfulla kroppsspråk gestaltar en vilsenhet, sårbarhet och uppgivenhet som är lika dråplig som rörande.Det är en glädjefylld, men också melankolisk och ångestladdad föreställning.Livets hjul vältrar tungt över scenen, klockorna tickar, musiken hakar upp sig, frågorna svävar obesvarade ut i tystnaden, ingen gemenskap tycks möjlig. Och när stormen på nytt sveper in över scenen och de fem återigen slungas runt i en bräcklig farkost känner man att James Thierrée har lyckats säga något väsentligt om vad det innebär att vara människa.La Veillée des Abysses är ett visuellt mästerverk. Ofta ogenomträngligt, men hela tiden fascinerande.