Varför är minnen så viktiga för oss? Förmodligen för att vi utan minnet riskerar att förlora vår identitet. Vem är jag om jag inte längre kan skapa en berättelse om mitt liv, om jag inte minns var jag kommer ifrån, var jag är, mitt barns ansikte, mitt eget namn? Detta är en av de frågor som Lars Norén berör i sin pjäs ”Andante”, som nu haft urpremiär i Noréns egen regi på Dramatens lilla scen, den första men sist uppsatta i en trilogi om åldrande.
På scenen möter oss något som på samma gång är ett ålderdomshem och ett slags existentiellt vakuum; ett dödens väntrum. Tunga sten- eller cementblock omger en rad stolar varpå de åldrade sitter, i stort sett alla kortare eller längre på färden längs med glömskans flod. Monica Stenbecks författare minns inte längre sitt livsverk, kanske i små korta blixtar när Erik Ehns beundrande svärson kommer på besök. Sten Ljunggren försöker aggressivt hålla fast om sin värdighet och forna arbetarstolthet, inte minst riktad mot Per Mattsons känslokyliga arkitekt; förstörd av en barndom präglad av övergrepp. Carl Magnus Dellow hör sång i väggarna och Marika Lindström kan i sin djupgående demens endast i fragment minnas traumat av ett barn som tagit sitt liv. Den dotter som lever (Nina Fex) känner hon inte längre igen.
Ensemblen gör en fantastisk insats i gestaltningen av mänskligt sönderfall. Värdigt, trovärdigt, erfaret. Här finns dock problem vad gäller att få den ofta repetitiva och liksom riktningslösa texten att svänga. Det problemet ligger dock inte hos skådespelarna, utan snarare i text och regi. Lars Noréns språkmaskineri, som genom åren producerat så mycket genial dramatik, tycks här gå på rutin. Ja, ibland rent av på tomgång. Givetvis finns här glimrande ögonblick, replikväxlingar med ett så absolut språkgehör att de mest liknar musik. Men bråddjupen öppnar sig aldrig, den verkligt existentiella angelägenheten uteblir.
Att texten till stor del består av upprepningar och omtagningar ligger så klart i ämnets natur. Att uppsättningen är närmare en timme för lång kan därför anses kongenialt, men hindrar inte att föreställningen känns onödigt utdragen. Som sagt, här finns partier som verkligen skimrar. Men känslan av att sitta fast i en ekokammare av norénska schabloner vill inte riktigt släppa taget. I slutändan blir det en föreställning, kanske också det kongenialt, lite för lätt att glömma.